Bellibell

Jag blir så trött när så kallade "vuxna människor" beter sig som 14-15 åringar i en skolmatsal. Jag kan inte sitta vid den personen för den var dum mot den så jag kan inte va kompis med dig heller för du är kompis med den. Eller jag kan vara din kompis när du inte är med den personen så kan vi låtsas att den inte finns...

SKÄRP ER OCH VÄX UPP!!

Den enda som straffas är den personen i mitten som tvingas både välja och försvara. Och ni ska kalla er vuxna! Jag skääääms åt er för det är så pinsamt!!!!

Så jävla trött på dessa fåniga kommentarer och "bestraffningar".

Ja man kan bli sårad!
Ja man kan hata!
Ja som i det här fallet kan man ta ena personens parti och bojkotta.

Ingen ber er älska varandra.
Ingen ber er att sitta och umgås.
Ingen ber er att ens titta på varandra.
Ingen ber er att förlåta

Det ända vi ber er om är att bete er som vuxna och inse att det här fåniga utspelet bara drabbar den som ni inte vill såra (hoppas jag verkligen!)

Helt ärligt skiter jag i vad som hänt, vem som va dum mot vem. Herregud är vi på ett dagis eller?! "det var den som börja" BU HU!

Sluta lev i det förflutna och acceptera läget som det är idag.

Nu pratar vi om ett dop så Tuva kommer inte komma ihåg vem som var där eller inte, det gör bara vi "vuxna" men när det blir bröllop då? Samma bojkott då eller? Kanske bara ska skita i att bjuda somliga när man får så fåniga ursäkter till att inte komma. Om ni verkligen inte ville komma pga av den fåniga anledningen ni gav så kunde ni bara sagt att ni var upptagna så hade ni sparat oss en jäkla massa tid, grubblerier och ledsna timmar!

Gha!

jaha, då blev det så då helt enkelt... vad gör man? Kan ju inte trolla med stortån direkt... Var inte alls så här det skulle va ju...

Annars har jag haft en riktig toppendag! :D

See ya!

Hon har en otrolig styrka i rösten om man säger så. Att höra vad någon runt omkring säger är totalt omöjligt, det fullkomligt skakar i hela huvudet och det är knappt idé att tänka för man hör inte sina tankar heller.

Idag när vi var nere på babycafé så fick vi knata in i lekrummet för att de andra mammorna och barnen skulle kunna tänka, ja och jens också förstås ;) Sen när hon lugnat sig och somnat så skrattade vi alla åt den otroliga styrka i rösten hon har ;) Alla konstaterade (inklusive personalen på expeditionen) att det hörs när Tuva lilla är trött eller hungrig.

Nu ska jag fortsätta med mitt!

Hörs och syns!

Ja det drar ihop sig i en rasande fart mot dopet och än är det mycket som ska fixas.
Nu är inbjudningarna skickade och gästlistan blev lång, ändå känns det som jag glömt att bjuda nån som borde bli bjuden. Skulle vilja bjuda alla men då skulle det bli hur många gäster som helst, typ minst hundra! Nu är vi nere på ca 60 (!) Själv tycker jag det är galet många egentligen för ett dop, hur många kan tuva lärt känna på tre månader liksom! Men Calle har stor släkt och vi ville bjuda alla som vi tycker om men vi var tvungna att dra en gräns nånstans och den blev att de som är bjudna har träffat Tuva och visat intresse, folk som hon kommer träffa i sitt liv.

Färdigt är:

- Dopklänningen
- Inbjudningarna
- Kyrka och församlingshem bokat

Kvar är att:
- Fixa dopband
- Kläder till efter dopet, som hon dräller får hon inte äta i dopkläningen direkt ;)
- Dopsamtal och planera själva dopet
- Dilemat med sången vi valt (vet inte vem som ska sjunga =P) 
- Fixa tårtor och fika!
- Få svar från alla som är bjudna

Ungefär så långt har vi kommit nu!

See ya!

Nu är hästarna hemma från sommarbetet så min mamma bestämde att det numer är höst, just av den anledningen.

Här sitter vi och surfar runt på nätet, jag och emma sitter och kollar på fina kläningar. Calle verkar ha somnat där uppe med Tuva ;) Nä de tror ja inte.

Nu är även semestern slut och imorgon är det jobb igen för Calle, verkar som om han åker på övernattning senare i veckan...

Nä tillbaka till planera drömmar ;)

See ya

Idag var det den första föräldraträffen med BVC, det var trevligt. Vi var inte jättemånga som var där, tydligen några som saknades men alla verkade väldigt trevliga och alla bebisar var jättesöta. Tuva gapade lite och alla konstaterade precis som mig att hon har en väldigt stark röst. Hon kommer få en lysande kariär som operasångare elller som en skrikapa på kolmården för ungefär den styrkan känns det som rösten har när man står nära.

Igår var vi också på äventyr, då var det nämligen babycafé nere i kyrkstugan. Mest äldre barn eftersom det var första gången och vi med yngre barn inte hittat dit än men snart så nu när föräldragrupper och sånt kommit igång så blir det nog fler.

Bild kommer

Nä mat nu! :D

See ya!

Kände att jag hade mer att skriva ;) Tar inte alls illa upp men det är ett intressant ämmne!

Vet inte om det framgick men det skulle ju absolut inte vara kritik till er mammor där ute. Men absolut allt är ju olika för olika personer och nej du behöver såklart inte vara 60 år för att ha livserfarenhet och mognad osv. (Även om en 60-åring har mer än oss 22-åringar det måste du hålla med om?)
Så absolut det var väl inte fel av dig att skaffa barn. Om man då har ett stabilt förhållande och känner att det är rätt. Ja menar det finns ju dom som inte alls vart tillsammans länge. "Länge" som jag säger menar jag att man måste kanske gå igenom vissa grejer, årstider, högtider osv för att lära känna varandra på djupet. Och då veta att man verkligen trivs och "står ut med varnadra", osv. Du kanske förstår vad jag menar? Men som sagt det är MÅNGA som tycks skaffa barn hit och dit utan en eftertanke. Visst dom kanske har en familj som ställer upp och det är ju bra. Men sen då? När ska du kunna stå på egna ben och försörja dig och ha ett boende osv...

Nej! Jag vill i alla fall inte hamna i den fällan att bli gravid och sen stå där ensam och inte ha varken pengar eller pojkvän. Och sedan ska du leta en ny pappa till bebisen när den kommit. Usch, lider när jag ser sådant. Ja vill ha en lycklig familj med planerat barn tillsammans med min pojkvän. Och då kanske inte nu... ;)
Verkligen kul att se att allt är toppen :) Lycka till med bebis och karl ;)

Nej nej! tog det inte alls som kritik!
 
Men i mitt fall vet jag att jag aldrig skulle behöva "leta efter en ny pappa" för även om jag och Calle inte skulle vara ihop är han hennes pappa och den bästa hon kan ha.

Men jag håller inte helt med om att 60 åring har mer livserfarenhet. Fler år ja, men det finns inskränkta 60 åringar som lever med samma självinsikt som en 12-åring. I den aspekten tycker jag att en 60-åring kan ha brist på livserfarenhet. Livserfarenhet handlar om livet och för det måste man leva. Men majoritet av 60-åringar har självklart mer livserfarenhet men det är ingen garanti.

Jag vet också att jag inte kommer stå själv men jag räknar verkligen inte med att bli försörjd på något sätt. I en annan situation kanske jag har tagit ett annant beslut.

Även om man har ett fast jobb på är det inga garantier för att livet med barn ska funka. Man berhöver ett nätverk av människor man litar på. Men jag vill ha ett jobb och det är verklgien ett viktigt mål! Crapjobb eller drömjobb, jobb måste man ha. Helt klart!

Och det är ingen fälla... Precis som du säger vi är vuxna och vet hur man skyddar sig och är man klantig nog att slarva (som vi gjorde) så vet man också vad som kan hända. Jag skulle självklart få betydligt jobbigare om jag blev själv med Tuva just nu men jag vet att jag skulle klara mig. Det är en av dem grejer man faktiskt tänker igenom när man skaffar barn. Skulle jag klara det här själv? ja, skulle det bli lätt? Verkligen inte. Men som jag skrev. Ett leende från Tuva och allt det som känns riktigt tungt blir så mycket lättare. Fattar inte hur det funkar och det låter så romatiserat men det är så.

Oj långt svar :S Men som sagt, jag har inte tagit illa vid alls och hoppas du förstår att det inte är en anklagesle tillbaka. Jag vet ju vad jag klarar och vart i livet jag står, därigenom vad som är rätt för mig. Jag förstår verkligen att det som är rätt för mig inte är det för alla andra. Vi är ju individer.  För dig kanske det skulle vara en fälla men för mig är det frihet. Därför har vi sån tur som faktiskt har ett val.

Hoppas dui inte tar illa vid för menar verkligen inte illa. Du undrade varför och jag förklarar varför jag valde som jag gjorde.

Tack och lycka till med ditt :D

See ya!

En gammal klasskompis skrev ett inlägg och undrade varför alla verkar föda barn just nu. Jag håller med, till höger och vänster är alla gravida och får barn. Många är ändå unga och har kanske inte varit ihop med sin kille så länge. Så varför?

Hmm, ja jag kan ju bara svara för mig, det fanns ingen tvekan i beslutet att behålla bebisen när vi fick ett plus på stickan. Det känns rätt i varenda cell i kroppen, det är det här som ger MITT liv mening (pratar fortfarande om mig själv och ingen annan). Jag kan verkligen förstå att det inte är rätt för alla.

Jag tror att tar man beslutet (och man tänkt igenom och gör det som känns bäst för en själv)att skaffa barn är det rätt. Då är man villig att sätta barnet i första hand och genomgå den förändring i livet som krävs. Det i sin tur betyder verkligen inte att jag ger upp mitt liv. Kommer både utbilda mig och skaffa jobb utan tvekan, men det får ju bli kompromiser som jag är redo att göra. Och det beslutet om kompromiser tog jag redan då jag fick ett plus på stickan och hjärtat gjorde ett glädjeskutt, i det glädjeskuttet då hjärtat hoppade över ett slag fanns beslutet om att behålla barnet.

Om att inte vart ihop så länge, vem vet när det håller och inte. Man kan vara gift i 20 år och sen skilja sig, även om man gjort allt i rätt ordning. Väljer man kärlek eller får man den? Jag vet att jag verkligen vill vara med Calle resten av mitt liv och jag vet att det känns som jag alltid varit med honom. Vi har "bara" varit ihop i två år men allt föll på plats direkt och jag visste från dag ett att jag kommer vara med honom så länge det bara går men sant det finns inga garantier för något. Jag vet bara att jag älskar honom nu och vill göra det för alltid, kan inte se ett liv utan att älska honom. 

Att vara "ung" behöver inte betyda att man inte vet vem man är. Som 20-åring kan man ha mer livserfarenhet än  en 60-åring, Livserfarenhet har inte alltid med år att göra, ibland handlar det om självkännedom.

Jag vet att jag kommer fortsätta formas av livet, det är oundvikligt. Jag har kännt sorg, glädje, svek, stress, lugn, innre lugn och ovillkorlig kärlek. Jag har hunnit att nästa kracha i väggen och tagit en paus för att inse vad det är som betyder något. Löser det resten av livet? Nej den insikten leder inte till mindre arbete bara att man ibland kan se vägen lite lite klarare. Jag har lärt känna mig själv, sett vem jag varit och sett hur jag utvecklas. Betyder det att jag är i "mål"? Nej, långt ifrån! Så länge jag lever kommer jag fortsätta lära, utvecklas och formas. Men jag har sett min start.

En gång var jag otroligt osäker på mig själv, idag vet jag vem jag är och att jag inte alltid är perfekt. Ibland räcker det att se någon som påminner om tiden då jag inte trodde på mig själv och på en hundradels sekund är jag 14 år igen och vet inte hur jag ska bete mig, för att lika sanbbt dyka upp igen och komma ihåg vem jag blivit.

Jag är inte en naiv 22-åring som tror att livet kommer, jag lever det nu. Jag kände verkligen att mitt liv saknade något, inte en hel mening men något stort och vissentliget som gjorde att jag lika gärna kunde ligga kvar i sängen på morgonen för varför gå upp nu och inte om en timme eller två. Jag tänkte jobb, skola osv men inget kändes rätt. Nu saknar jag inte den meningen längre. (okej klart jag ibland vill ligga kvar och sova, morgontrött? ja!) Nu finns det en anledning till varför jag går upp, nu finns det ljus i varenda liten mörk stund. "även i den mörkaste natten finns det ljus". Det går inte att beskriva riktigt men ungefär som att tidigare kändes det som jag levde i en bubbla och väntade på att den skulle spricka, nu har den gjort det. Tuva var det som saknades.

Visst hade det kanske varit bra om jag hade haft en fast jobb och visst rent "pappersmässigt" lättare om jag varit gift med Calle men jag kände att det inte bara handla om fomaliteter. Det fanns en känsla och en insikt i mitt beslut att skaffa barn då allt det där inte spelade någon roll. Jag har träffat många 35-åriga mammor som är mycket mer stressade och rädda för att skaffa barn än vad jag var. Det väntade något perfekt rosa litet sött, jag visste att det inte skulle bli lätt men jag visste att jag har folk runt omkring mig som älskar mig och bryr sig om mig och som skulle hjälpa mig när jag behövde hjälp. DET var viktigare än ett fast jobb.

För mig var att bli gravid en gåva trots att graviditeten var verkligen ingen dans på rosor och redan där fick jag känna på om jag hade tagit rätt beslut. Vår relation blev testad redan genom graviditeten och hade det inte vart för att vi vet vart vi har varandra och vet att vi kan lita på varandra med allt så hade det knappast hållt igenom den tiden med galna hormoner.  Det finns en anledning till att man är gravid i nio månader.

Tuva har en otrolig pappa som ställer upp i ur och skur och verkligen gör allt för henne. Vi delar verkligen lika på allting och även om vi rent ekonomiskt måste dela det så jag är hemma mer så njuter han över varje stund och vi visste från början vilka villkor som gällde för oss. Jag kunde inte hittat en bättre kille att få barn med!

Jösses, blev mycket skrivit och det är inte skrivet som ett försvar utan det är helt enkelt mina funderingar kring varför jag valde att skaffa barn. Det här är min anledning och gäller för mig. Allt det här är en del av mina livserfarenheter. Man kan inte vara smart, praktisk och logisk livet igenom. Man måste lita på sig själv och att man litar på sig själv så pass mycket att man tar rätt beslut för sig själv i livet. Vad finns det mening i att ångra när man ändå inte kan ändra?

Jag vet varför mina beslut är rätt för mig och det är ju egentligen allt som behövs. Och frågan är om beslutet om att behålla Tuva verkligen var ett beslut, för egentligen var det inte ett val. Jag visste hela tiden vad jag ville och skulle göra.

Sov gott alla!

• Dopkorten är färdiga, dock inte alla kuvert har adresser
• De färdiga kuverten är postade
• PV:n är redo för förflyttning nere vid infarten
• Alla delar till PV:n (vilket är måååååååånga) är hos flyttade till Johnny
• Påfyllning av det nödvändigaste på maxi

Ja blev inte allt som behövdes men det viktigaste blev gjort, tvätten ska jag gå och hänga upp nu alldeles snart! :D

Så lite blev gjort! :D



see ya!