Bellibell

Mina två fina pojkar! <3

Och Isak kommer tillbaka till mig efter vad som känns som en evighet!

Atte vet jag har det bra, men kan inte hjälpa att sakna honom!

Världens finaste Sommarr

Hoppning inte lika stor succé, framhoppningen gick prima som vanligt. Så fort de kommer in på banan så tar det stopp. Det finns ingen respons i Filippa så det blev stopp. Svårt att rida en häst som inte reagerar på något du gör. Men Ellen är tapper och jätteduktigt och jag förstår att hon blir trött på att det alltid ska vara något som inte funkar... Nog för att jag förstår om Filippa var trött men det är ju inte bara idag det krånglar så anledning till besvikelse finns givetviss, framför allt när man vet att hon egentligen kan klara det lätt som en plätt. Bara att träna vidare!

Emma var med och fotade!

Bjuder väl på en bild på mig också!

Avslutar med en bild på laget!

I lördags red vi för första gången, pigg? Ja men som alltid underbar, lite spänd med all rätt men efter fem tio minuter gick hon som vanligt utan några problem! :D My love!

Eftersom det tar femton år att lägga upp en bild så blir det bara tre idag!

Ellen är också väldigt duktig, hon har utvecklats så otroligt mycket som ryttare sen hon började rida Filippa. Filippa är verkligen inte en lätt häst ska nämnas. Ligger skänkel så mycket som några centimeter fel sparkar hon, Filippa är en dam med känsla för detaljer. Hon gör ingenting gratis utan anledning. Ska du få Filippa att göra det du vill så är det ridning till 110 %, hela tiden. Då menar jag inte ridning i form av spraka fram och styr. Det går inte att sparka igång henne och sen tro att det räcker.  Att det bara handlar om fart för att hon ska hoppa. I varje sväng kräver hon total fokus och hjälp.  Varje meter måste du vara med, både dressyr och hoppning men om du gör rätt och jobbar med henne så är hon så fin när hon jobbar med ryttaren. Hon har tiden framför sig.

Ellen har gått från liten ung ryttare till mogen och medveten. Medveten är nog nyckelordet, hon vet vad hon gör och varför samt vilken effekt det får. Det krävs planering och Ellen utvecklas fortfarande otroligt mycket. Jag sitter fortfarande och häppnas över hur mycket som hänt och hur duktig och finkänslig hon blivit. Det syns inte alltid hur svår Filippa är. Jag har lärt mig massor av att titta på Ellen och hennes tränningar. Det märks när hon rider Sommarr hur mkt hon utvecklats, Sommarr går jättefint för Ellen (ja inte nu när hon har boxvila men innan). Ja vad kan man säga, jag är partisk men jag är väldigt imponerad av Ellen :D

Bilder var det ja!

Ja lite dåliga bilder men bilder i alla fall! :D

Japp idag är jag stolt :D Lite mer träning och jag kommer köra transport som värsta proffset ;) Bara backningen att finslipa på rätt mycket :P

Prognosen ser i alla fall bra ut och hon kommer om allt går enligt planerna bli helt bra. Vi valde att ställa henne på Hormesta eftersom det är ganska lerigt hemma och med gips blir det ingen vidare kombo. Det underlättar att hon står där även när hon ska igång. Hon är ganska lugn och tillfreds och verkar trivas bra, inte alls särskilt upprörd över sin boxvila som tur är!

Vi var på återbesök idag och ska tillbaka på fredag igen. Om såret är tillräckligt tort och fint så ska hon få en ringsko och så ska de visa hur vi ska linda om och fixa, hon slipper förhoppningsvis gipset på fredag men vi ska inte ropa hej än.

Det var en lite update om Sommarr!

Gå in här! gå till bildgalleriet, Leta upp bilden på Ellen och Filippa (Ellen sitter på Filippa och lutar sig framåt) och klicka på bilden, då visas en större bild och uppe i det högra hörnet finns ett hjärta. Klicka på det hjärtat och ge Eller ett hjärta. Bara för att den bilden är så söt! :D Passa på och ge lite mer hjärtan när ni ändå håller på ;) Har ni svårt att hitta Filippa så sök på ras och svensk ridponny så blir det lite lättare.

Mest för att!

Söta du <3

Jag var 14 år när han kom, vi hade Akilles och Isak då hemma i hagen. Akilles var Attilas lillebror och i viss mån hos oss pga Attila. Mamma hade några år tidigare sett honom och vi hade tittat på honom, jag kommer inte ens ihåg det tror inte ens jag var nio år då. Det slutade med en foderponny till mig istället. Några år senare såg mamma att Attila inte var såld genom resultat från en utställning och hon ringde upp ägaren. Hon hade bestämts sig för att inte sälja Atte utan ha kvar honom men däremot var hans lillebror Akilles till salu, vi åkte dit och tittade. Jag kastades upp på Attila, var jag kanske tio då, och han lufsade pigg och framåt men ändå tryggt med mig genom skogen. Mamma och Magda gick bakom med Akilles. "Han hittar" sa hon och det är klart han gjorde, vad stor jag tyckte han var!

Vi köpte Akilles, då var han tio månader. Vilket betyder att Attila var 2,5- 3 år.  Vi fortsatte så klart ha kontakt med Magda, hon och Attila stod uppstallade på nynäs en period och det var efter det som han hamnade hos oss. Hon blev gravid och ville låna ut Attila på foder. Mamma behövde nog inte tänka länge och på påsken kom Magda hemkörandes med honom till oss, han var då 6 år. Med var också hans medryttare Frida. Hon var ett år äldre än mig.

Så stod han där i hagen med Akilles och Isak och det finns inget vackrare än två haflinger i solen en vår. Det tog inte lång tid innan han hade skrämt livet ur mig med en tur genom skogen i full galopp och ska jag vara ärlig är jag fortfarande mer spänd än jag borde vara när jag rider ut oavsett vilken häst jag rider.  Ju äldre jag blev ju mer roligt hade vi. Tiden då jag gick på gymnasiet var vår bästa. Vi åkte på fältävlans läger, allt började funka och vi var helt ihopridna, jag tänkte och han gjorde, om vi var på humör vill säga. Visa dagar gick ingenting, Nada Zero!

Sen kom vårt fall, ridklasserna, domaren tyckte han gick ojämt så vi fick utgå. Det blev strömsholm och undersökningar, kotan behandlades för det var nog något där. Att vetrinären inte alls lyssnade på vad vi sa och skrev fel saker i journalen visste vi inte då. Han fick vila, hoppade ut hagar och väsnades och var otålig, kotan blev inte bättre, behandlades igen, mer vila ingen skillnad, tappade mer muskler fort runt mer. Promenara honom, tjohopp ja, det var ju kul tyckte han. Han bantades och bantades och visst blev han fin men omusklad. Vetrinären som behandlat honom slutade och självaste chefvetrinären tog över hans fall. Då upptäckte vi att hon inte alls hört vad vi sa, att det stod helt fel i journalen om varför vi var där men det hon kom fram till var väl rätt. Han gick orent (inte halt) och markerade på böjprov i ena kotan. Den nya vetrinären började fundera om kotan i själva verket var ett resultat av något annat och det blev röntgen av knäna. Mycket riktigt fanns själva problemet där. Pålagringar. Att han stått i vila och tappat alla muskler hade ju inte direkt hjälpt. Musklerna hade hållt ihop det hela och han hade kunnat haft dem pålagringarna den föl i princip. Vi fick åka hem och träna att lyfta knäna i djupsnö och över bommar. Återbesök igen, ingen skillnad och nu var det bästa alternativet operation, vetrinären trodde det skulle kunan bli riktigt bra. Försäkringsbolaget var väl inte helt på en operation på en häst som var försäkrad för 30 000. Vetrinären pratade med Agria och det slutade med att han skulle få sin operation. Han blev opererad och en lång väg tillbaka började. Jag han fylla 18 och var medryttare på ett halvblod, det är ju inte riktigt detsamma som egen och vi strötittade efter en stor häst och så dök hon upp, Sommarr och vi blev med stor häst. Inte så genomtänkt kanske. Någonstans hade vi gett upp hoppet om att Attila någonsin skulle kunna funka igen och om han gjorde det så var han fortfarande D-ponny och jag över 18. Jag ville ju tävla, i alla fall lite.

Han blev sakta men säkert bättre, och vi började fundera "nu då?" Beslutet blev att låna ut honom på foder, svårt men så blev det. Vi var knappast särskilt bra fodervärdar, efter den långa sjukperioden var det svårare än vi trodde att släppa taget. Till sommaren kom han hem igen. Jag ville verkligen men tiden fanns inte hur mkt jag än ville till båda. Attila fick det kortare strået och hamnade hos sin uppfödare (vi visste att hon var intresserad av att köpa tillbaka honom annars vet jag inte om han hade blivit kvar eller inte) Han blev i alla fall såld till sin uppfödare och där är vi nu fast några år senare och han är till salu igen. Det är en man som tar mycket tid men som är så underbar och när det funkar så är det tankeöverföring.

Jag har aldrig upplevt sånt samspel mellan en häst och ryttare som med honom, Sommarr är underbar men tankeläsning är liksom något vi aldrig kommit till. Sjukt nära men inte riktigt. Med Attila tog vi tre steg och så visste man om det var värt att jobba hårt eller om man lite smidigt skulle undvika situationer som skulle kräva en fight. Han visste var han hade mig och jag visste precis vart jag hade honom. Jag ställde honom på gräset, släppte grimskaftet och om han försökte äta räckte det med att harkla sig så tog han upp huvudet och väntade snällt. När han var sjuk och grymt understimulerad funkade det där med gräset inte så bra dock....

Frågan är om jag verkligen någonsin släppt honom, han kommer ju alltid vara Atte Fnatte och det är alltid den känslan som vi hade som jag eftersträvar när jag rider. Och visst skulle jag kunna ta honom nu men frågan är om man har tiden som han kräver för att må bra. Han behöver jobba, han är gjord för att jobba. När han får jobba och man är lugn så går han lungt. Men det krävs jobb och frågan är om inte Attila är och borde förbli ett avslutad kapitel, minnena är antagligen bäst som minnen och skulle man försöka uppnå dem igen skulle det kanske bara bli fel, en dröm som man kanske inte uppnår eller så gör man, frågan är om man ska chansa. Det är huvudet som pratar. Hjärtat säger bara en sak, " det är Attila". Han är unik och det finns ingen som är som honom.

De här bilderna togs precis innan han såldes.

Lilla Hilman, nu är hon hemma och glad igen också.

Dem hittade ingenting på strömsholm som kunde vara anledningen till att hon slutar dricka utan hon tycker nog att det är för kallt.

Skönt är det att ha henne hemma igen i alla fall! Gamla Hilma, hon blir 26 i år! Sommarr blir 18! Filippa blir väl typ 7 eller nått så hon bryter mönstret i alla fall! Min fina Sommarr börjar bli tant! ;)

See ya!

Vi gjorde mycket annat också, många roliga grejer som i många fall var mer sociala än prestationsladdade. Precis vad privat-ponnyryttare behöver. Man är så mycket hemma själv med sin ponny att man behöver komma iväg och bara ha roligt med andra utan massa prestationsångest, fast det kan man ha ändå. Jag brukar vara duktig på att ha helt onödig prestationsångest ;)

Här var en blandad kompott av bilder!

Nu ska vi på babycafé!

Nämnde ju att det var en tjej som åkte av väldigt läskigt på tävlingen förra helgen, har fått besked om att det gick bra! Mörbultad och blåslagen men det var tydligen allt! Tack och lov!

(bilden ser ju jättekonstig ut! Filippas huvud ser ju ut att vara minst en meter XD men alla såg ut så)

Några starter innan Ellen var det en liten tjej som åkte av precis där jag och Taizy stod, skitläskigt var det. Hästen stannade, inte något egentligen våldsamt men han stannade varpå hon "tippade" över med rejäl fart och landade på huvudet med hakan i marken och det tog tvärstopp men kroppen fortsatte och dem slog över. Såg så hemskt ut! Sen började hon skrika funkisar kom springande (bla en sjuksköterska) och dem sa åt henne att ligga stil, la filtar på henne och höll huvudet fixerat på henne. Kom två ambulanser och till slut åkte dem till akademiska. Stackars tjej! Sånt man inte tror ska hända på en klubbtävling! Usch usch... Jag och Taizy stod verkligen i "rätt" vinkel för att se allt i profil och hur hemskt det såg ut... Tänkt på henne sen det hände...

Det var verkligen skitläskigt och man hamnar i nån slags chock alltså :S Jag själv reagerar på sånt sätt att jag inte kan sluta prata, bara pratar och pratar (ja... värre än vanligt) Uha, och man kommer ihåg det i slowmotion också... Och ponnyn stod snällt kvar på andra sidan hindret och väntade, och när dem skulle ta tag i honom så åkte tränset av och då bara tränsade dem om, han gjorde inte mycket... Läskigt hur lätt det är, menar jag vet att den här ponnyn inte är en dum "ful-stannar-ponny" och det var 60 cm. Man tänker så lätt att "äh, det är ju inte så högt och ponnyn är snäll, vad kan hända?" Tydligen jäkligt mycket! Uha!

Måste också få ge dagens ris till den mamman som tyckte hennes dotter hade rätt att vara kvar inne på banan SAMTIDIGT som den stackars lilla tjejen låg på marken omringad av folk som försökte hjälpa henne och andra funkisar plockade bort så ambulansen skulle kunna komma in. Sen stressade hon sönder alla inne på framhoppning där alla ponnisar var för att inte vara ivägen när ambulansen kom. Inne i ridhuset var det barn på och av ponnisar med föräldrar lite huller om buller. När dem väl satte igång igen när ambulanserna åkt så red dem nästan över andra små ponnisar fast både andra föräldrar och funkisar sa att det var lugnt och att dem fick rida fram ett tag eftersom det blev som det blev. Men sånt hade man tydligen inte tid med det? Om nån vill förklara vad som hände och det är jag som missförstått det hela tar jag gärna bort dagens ris från det här inlägget ;)

Nä sova kanske?

Natti natt!

Ellen och Filippa startade sin första dressyr i söndags. Det gick över förväntan!

Vi kan ju börja med vad vi faktiskt förväntade oss ;) Filippa har varit in i det ridhuset 1 gång och då gick hon på tvären hela tiden, vi smet in mellan två lektioner och gick ett varv. Så vi förväntade oss att hon skulle gå på tvären, sparka bakut i gallopfattningarna och verkligen bete sig som hon kan göra när hon inte vill.

Så här gick det: Hon är lugn, snäll och beter sig som om hon inte gjort annat! Okej, hon var skeptisk mot nån fläkt men hon gjorde inget dumt! Dem fick till och med en 7:a på skritten på absolut första starten ;) Delad 7:a av 16 starter med 52.22 % (tror jag det var) Det var en hård domare, det sa alla... Men vi är SÅÅÅÅ nöjda! :D