Bellibell

Jag blir så trött när så kallade "vuxna människor" beter sig som 14-15 åringar i en skolmatsal. Jag kan inte sitta vid den personen för den var dum mot den så jag kan inte va kompis med dig heller för du är kompis med den. Eller jag kan vara din kompis när du inte är med den personen så kan vi låtsas att den inte finns...

SKÄRP ER OCH VÄX UPP!!

Den enda som straffas är den personen i mitten som tvingas både välja och försvara. Och ni ska kalla er vuxna! Jag skääääms åt er för det är så pinsamt!!!!

Så jävla trött på dessa fåniga kommentarer och "bestraffningar".

Ja man kan bli sårad!
Ja man kan hata!
Ja som i det här fallet kan man ta ena personens parti och bojkotta.

Ingen ber er älska varandra.
Ingen ber er att sitta och umgås.
Ingen ber er att ens titta på varandra.
Ingen ber er att förlåta

Det ända vi ber er om är att bete er som vuxna och inse att det här fåniga utspelet bara drabbar den som ni inte vill såra (hoppas jag verkligen!)

Helt ärligt skiter jag i vad som hänt, vem som va dum mot vem. Herregud är vi på ett dagis eller?! "det var den som börja" BU HU!

Sluta lev i det förflutna och acceptera läget som det är idag.

Nu pratar vi om ett dop så Tuva kommer inte komma ihåg vem som var där eller inte, det gör bara vi "vuxna" men när det blir bröllop då? Samma bojkott då eller? Kanske bara ska skita i att bjuda somliga när man får så fåniga ursäkter till att inte komma. Om ni verkligen inte ville komma pga av den fåniga anledningen ni gav så kunde ni bara sagt att ni var upptagna så hade ni sparat oss en jäkla massa tid, grubblerier och ledsna timmar!

Gha!

En gammal klasskompis skrev ett inlägg och undrade varför alla verkar föda barn just nu. Jag håller med, till höger och vänster är alla gravida och får barn. Många är ändå unga och har kanske inte varit ihop med sin kille så länge. Så varför?

Hmm, ja jag kan ju bara svara för mig, det fanns ingen tvekan i beslutet att behålla bebisen när vi fick ett plus på stickan. Det känns rätt i varenda cell i kroppen, det är det här som ger MITT liv mening (pratar fortfarande om mig själv och ingen annan). Jag kan verkligen förstå att det inte är rätt för alla.

Jag tror att tar man beslutet (och man tänkt igenom och gör det som känns bäst för en själv)att skaffa barn är det rätt. Då är man villig att sätta barnet i första hand och genomgå den förändring i livet som krävs. Det i sin tur betyder verkligen inte att jag ger upp mitt liv. Kommer både utbilda mig och skaffa jobb utan tvekan, men det får ju bli kompromiser som jag är redo att göra. Och det beslutet om kompromiser tog jag redan då jag fick ett plus på stickan och hjärtat gjorde ett glädjeskutt, i det glädjeskuttet då hjärtat hoppade över ett slag fanns beslutet om att behålla barnet.

Om att inte vart ihop så länge, vem vet när det håller och inte. Man kan vara gift i 20 år och sen skilja sig, även om man gjort allt i rätt ordning. Väljer man kärlek eller får man den? Jag vet att jag verkligen vill vara med Calle resten av mitt liv och jag vet att det känns som jag alltid varit med honom. Vi har "bara" varit ihop i två år men allt föll på plats direkt och jag visste från dag ett att jag kommer vara med honom så länge det bara går men sant det finns inga garantier för något. Jag vet bara att jag älskar honom nu och vill göra det för alltid, kan inte se ett liv utan att älska honom. 

Att vara "ung" behöver inte betyda att man inte vet vem man är. Som 20-åring kan man ha mer livserfarenhet än  en 60-åring, Livserfarenhet har inte alltid med år att göra, ibland handlar det om självkännedom.

Jag vet att jag kommer fortsätta formas av livet, det är oundvikligt. Jag har kännt sorg, glädje, svek, stress, lugn, innre lugn och ovillkorlig kärlek. Jag har hunnit att nästa kracha i väggen och tagit en paus för att inse vad det är som betyder något. Löser det resten av livet? Nej den insikten leder inte till mindre arbete bara att man ibland kan se vägen lite lite klarare. Jag har lärt känna mig själv, sett vem jag varit och sett hur jag utvecklas. Betyder det att jag är i "mål"? Nej, långt ifrån! Så länge jag lever kommer jag fortsätta lära, utvecklas och formas. Men jag har sett min start.

En gång var jag otroligt osäker på mig själv, idag vet jag vem jag är och att jag inte alltid är perfekt. Ibland räcker det att se någon som påminner om tiden då jag inte trodde på mig själv och på en hundradels sekund är jag 14 år igen och vet inte hur jag ska bete mig, för att lika sanbbt dyka upp igen och komma ihåg vem jag blivit.

Jag är inte en naiv 22-åring som tror att livet kommer, jag lever det nu. Jag kände verkligen att mitt liv saknade något, inte en hel mening men något stort och vissentliget som gjorde att jag lika gärna kunde ligga kvar i sängen på morgonen för varför gå upp nu och inte om en timme eller två. Jag tänkte jobb, skola osv men inget kändes rätt. Nu saknar jag inte den meningen längre. (okej klart jag ibland vill ligga kvar och sova, morgontrött? ja!) Nu finns det en anledning till varför jag går upp, nu finns det ljus i varenda liten mörk stund. "även i den mörkaste natten finns det ljus". Det går inte att beskriva riktigt men ungefär som att tidigare kändes det som jag levde i en bubbla och väntade på att den skulle spricka, nu har den gjort det. Tuva var det som saknades.

Visst hade det kanske varit bra om jag hade haft en fast jobb och visst rent "pappersmässigt" lättare om jag varit gift med Calle men jag kände att det inte bara handla om fomaliteter. Det fanns en känsla och en insikt i mitt beslut att skaffa barn då allt det där inte spelade någon roll. Jag har träffat många 35-åriga mammor som är mycket mer stressade och rädda för att skaffa barn än vad jag var. Det väntade något perfekt rosa litet sött, jag visste att det inte skulle bli lätt men jag visste att jag har folk runt omkring mig som älskar mig och bryr sig om mig och som skulle hjälpa mig när jag behövde hjälp. DET var viktigare än ett fast jobb.

För mig var att bli gravid en gåva trots att graviditeten var verkligen ingen dans på rosor och redan där fick jag känna på om jag hade tagit rätt beslut. Vår relation blev testad redan genom graviditeten och hade det inte vart för att vi vet vart vi har varandra och vet att vi kan lita på varandra med allt så hade det knappast hållt igenom den tiden med galna hormoner.  Det finns en anledning till att man är gravid i nio månader.

Tuva har en otrolig pappa som ställer upp i ur och skur och verkligen gör allt för henne. Vi delar verkligen lika på allting och även om vi rent ekonomiskt måste dela det så jag är hemma mer så njuter han över varje stund och vi visste från början vilka villkor som gällde för oss. Jag kunde inte hittat en bättre kille att få barn med!

Jösses, blev mycket skrivit och det är inte skrivet som ett försvar utan det är helt enkelt mina funderingar kring varför jag valde att skaffa barn. Det här är min anledning och gäller för mig. Allt det här är en del av mina livserfarenheter. Man kan inte vara smart, praktisk och logisk livet igenom. Man måste lita på sig själv och att man litar på sig själv så pass mycket att man tar rätt beslut för sig själv i livet. Vad finns det mening i att ångra när man ändå inte kan ändra?

Jag vet varför mina beslut är rätt för mig och det är ju egentligen allt som behövs. Och frågan är om beslutet om att behålla Tuva verkligen var ett beslut, för egentligen var det inte ett val. Jag visste hela tiden vad jag ville och skulle göra.

Sov gott alla!