Förlossningsberättelse
På tisdagskvällen satt vi och tittade på tv som vanligt, jag hade haft en del sammandragningar som vanligt så vi tänkte inte så mycket på det utan gjorde oss iordning och gick och la oss vid kanske 22.30. Calle somnade som vanligt som en stock, vem skulle inte efter en dag på jobbet? Jag hade svårt att somna, hela kroppen var orolig på något sätt och vid 23 kom första värken. Jag låg kvar och försökte sova en stunde till men insåg att det var omöjligt så gick upp och slog igång tv:n. Vid tv:n satt jag sen hela natten och tittade och klockade. Det började med 10 min imellan, sen gick det ner till 8 och sen till 6,5 min för att sen bli längre imellan. Då var klockan 04 och jag var helt slut så bestämde mig för att gå och lägga mig och vila en stund, sagt och gjort. Jag "sov" lite oroligt i knappt två timmar då Calle skulle upp. Jag var redan vaken. Min sömn bestod av tio sömn och sen halvvakna för att somna om igen för att halvvakna och somna om, inte så effektivt och utvilande direkt. Calle gick upp och såg att jag var vaken men jag var inte så trevlig men fick i alla fall fram att jag hade värkar. Efte lite funderande eftersom värkarna nu kom med 10 min emellan och efter att vi ringt till förlossninge så bestämde vi i alla fall att han skulle vara hemma.
Förlossningen sa att det hade kommit igång men att den här första fasen kunde vara lite oregelbundet och dra ut på tiden, det kunde avta till och med. Barnmorskans råd var att försöka vila i den mån det gick. Som tur va så var värkarna inte jättekraftiga. Kraftiga nog att vara ett problem och ont gjorde det men funkade bra ändå.
Dagen fortlöpte utan nån större förändring, vi tog lite promenader för att få luft och för att komma ut, då blev värkarna tätare men så fort vi kom in igen och vilade lite så gick de tillbaka till 10 min. Dagen gick och sent på kvällen gick vi och la oss igen men att sova kunde jag drömma om... Fick kanse tre timmars "sömn" i stil med natten innan, alltså sova tio min för att halvvakna osv. Så gick upp och tittade på tv igen och underhöll mig med det på natten och försökte vila i den mån det gick.
På torsdagmorgon ringde vi förlossningen igen, då sa de att det bara var att vänta men eftersom jag inte fick sova så skulle vi komma in på kvällen om ingen förändring skedde för att ev få hjälp att sova. En bekant till mamma som jobba på förlossningen tipsade också om det fast redan kvällen innan. Tordagen fortsatte som dagen innan, 10 min emellan värkarna och jag började bli rejällt rastlös. Eftersom vi behövde fylla på kylskåpet så åkte vi till maxi, det gick inte fort och Calle fick köra långsamt. Vi gick in en sväng på växtriket och gjorde av med massa pengar. Till en början så funkade det bra, hade så klart värkar och ont men kunde emellan tänka på annat än när nästa skulle komma. Efter ett tag började det göra lite för ont så vi betalade och åkte hem. På kvällen ringde vi förlossningen igen eftersom inget hade hänt och det var vad dem sagt åt oss att göra på morgonen. Den här gången var det inte en lika trevlig barnmorska, hon undrade om jag nog inte kunde sova ändå, ta en värmekudde och två alvedon och försök sova. Värmekudden hade varit i princip konstant varm sen tisdagnatt så den hade jag redan tänkt på. Jag gjorde dock som dem sa och tog två alvedon, min värmekudde och gick och la mig. Calle satt vaken och spelade gitarr och höll ett öga på mig och konstaterade att jag sov inte så bra. Strax innan 2 gav jag upp, då hade jag rejält ont, var helt utmattad och frustrerad över att allt stod still. Eftersom de tidigare samtalet inte varit så vänligt och de kändes som om de inte tog mig på allvar så ringde Calle och talade om läget, vad dem sagts tidigare och slutade med att säga "så jag tänkte bara medela att vi kommer in". Det var samma barnmorska som jag pratat med men den här gången sa hon bara "ni är välkomna". Dem kanske hade väldigt stressigt när jag ringde.
Hur som helst packade vi in och åkte, vi förväntade oss inte att få stanna utan att jag skulle få hjälp att sova. Fast innerst inne önskade vi båda att det var på gång och vi skulle slippa åka hem. Vi kom fram vid halv 3, ringde på klockan och fick komma in. Vi blev visade till ett intagningsrum och blev tillsagda att en barnmorska skulle komma snart. Det gjorde det och det var inte vilken som helst utan en alldeles ny. Hon hade gjort sin praktik i Enköping och jag hade träffat henne två gånger, Calle en. Det var skönt med ett bekant ansikte. Hon kopplade på en CTG och snart både hörde vi och såg bebis hjärtslag. Den andra måste kommit fel på nått sätt (dem hade svårt att få in värkkurvan under hela förlossningen) för det registrerade inte de sammandragningarna jag hade under tiden. Hon kom tillbaka och undersökte, då var jag öppen två-tre cm och livmodertappen borta. Inombords jublade jag! Framsteg, det hade hänt något! Det var på gång och jag hade inte ont i onödan! Vår värsta farhåga var att komma in och få höra att ingenting hänt men så var som tur var inte fallet. Barnmorskan gissade på att det skulle dörja kanske ett dyng sen skulle vi vara inne igen. Vi fick efter att hon kollat med några kollegor med oss tre tabletter hem i en liten kopp. En som skulle ta bort värkarna men inte få dem att avta, hur det hela fungerar vet jag inte, sen fick jag två citodon mot smärtan. Den tabletten är stark, innehåller ett slags morfinpreparat (tror jag det var) och paracetamol. Hela vägen hem höll jag koppen i ett stadigt grep och släppte den knappt med blicken, så rädd var jag om tabletterna. När vi äntligen kom hem var klockan 4, halv 5 på morgonen. Jag tog tabletterna och gick och la mig. Sen sov jag! Äntligen! Var upp på toa en gång men gick inte upp först efter kl 13. Det var så skönt! Eftermiddagen spenderade vi med att åka till apoteket och handla lite och sen till växtriket igen. Värkarna kom tillbaka ungefär kl 13.30 men då var de inte så starka men blev kraftigare allt eftersom. Efter växriket åkte vi hem och forsatte vänta.
Det blev en kväll framför tv:n och bröllopsfixaren, runt kl 20 blev värkarna kraftigare än tidigare i veckan och vi började faktiskt tro på att det till slut skulle komma en bebis. Jag kände att det inte var någon idé att gå och lägga mig så vi satt uppe. TIden gick och värkarna blev starkare och starkare och började göra riktigt riktigt ont. Så jag och Calle satt uppe och klockade och väntade. Värkarna blev tätare och höll i sig över 1 min. Vid omkring 01.30 började jag ge upp då var det 4-5 min mellan värkarna, sista timmen hade de gått från 6 min till 4 min mellan så då kände vi att vi inte ville sitta hemma längre plus att det gjorde så väldigt ont, så vi ringde förlossningen och åkte in vid 02. Eftersom jag var så trött efter veckan så var tålamodet i botten och varje beslut kom utan möjlighet till diskution från min sida.
Vi kom in någon gång efter 02.30. Vi fick vänta ett tag utanför först, antagligen för att det inte fanns något intagningsrum ledigt. Hela väntrummet var fullt med folk, en gravid men som inte skulle föda och typ 5-6 personer till. Så jag stod upp och väntade eftersom sofforna var fulla och inte direkt vågar tränga mig ner. Det tog inte så lång tid i vilket fall och vi fick komma in och CTG kopplades på, och vid 03 kunde barnmorskan gå ut och vi satt och kollade på CTG och småpratade. Inte för att jag pratade så mkt när jag hade värkar men Calle förstod nog mer när han kunde "se" värkarna. Så här nästan ett dygn efter att vi sist var inne så funkade CTG bättre och registrerade värkarna åt rätt håll och vi fick ordentliga utslag. Efter ett tag kom barnmorskan tillbaka och undersökte nu var vi öppna 3-4 cm så lite framåt hade det gått även om det inte gick särskilt fort. Hon frågade om jag hade fått sova, de övervägde om jag skulle få tabletter som dagen innan, låta mig sova och sen köra igång eller om dem skulle köra på och hjälpa till. Hon gick iväg och kom tillbaka sa att de hade gjort i ordning ett rum åt oss och vi blev inskrivna. Då var runt 04.
Jag fick byta om, på med den vackra sjukhuskjortan och närtrosor och binda. Precis som tanterna på jobbet, kändes otroligt snyggt! Barnmorskan tyckte vi skulle försöka vila ett tag innna vi körde igång. Calle var trött och lyckades halvslumra lite i fötöljen och jag försökte ligga ner i sängen. Det var bara att glömma, ligga ner hade jag knappt kunnat på hela veckan mer än när jag var helt utmattad. Så jag försökte halvsitta för att kunna vila men värkarna var så pass kraftiga att det gick inte riktigt utan det slutade med att jag halvsatt på kanten och stod upp och vagga när det gjorde för ont. Efter knappt en halvtimme gav vi upp och larmade på barnmorskan och sa att det inte funkade att vila. Jag fick prova TENS för att hjälpa mot att jag hade så grymt ont i ryggen mellan värkarna. Det var mycket det som gjorde att jag inte kunde ligga ner. TENS :en hjälpte mellan värkarna mot ryggen, tanken var att jag skulle använda den under värkarna också men det var bara obekvämt. Det enda var att plattorna lossnade lite då och då och satte sig i skjortan. Då fick den inte den kontakten den skulle ha vilket gjorde jätteont, konstigt att den gjorde ont när plattorna släppte men så var det i alla fall. Den hade jag ett tag men strax efter kl 06 så tackade vi för den hjälpen och gick vidare.
När vi gav upp TENS:en var jag öppen 5 cm, som sagt det gick inte fort men i alla fall framåt. kl 06.30 satte barnmorskan akupunktur, dels stimulerade det värkarna och fungerar avslappnande. Så jag fick en massa nålar i fötterna och 5 nålar i huvudet. Calle tyckte det såg lite udda ut. Men det hjälpte i vilket fall som helst, framför allt hjälpte det för att kunna slappna av mellan värkarna och nog hjälpte det mot topparna på värkarna också.
Vid 07 blev det skiftbyte för barnmorskorna. Vid 07.25 satte de CTG igen och kollade hur öppen jag var, 5,5 så långsamt men framåt.
08.05 tog dem hål på hinnorna eftersom det inte hände så mycket. Sen satte de en elektrod i huvudet på bebis eftersom CTG:n inte tog upp jättebra hjärtljud utan och tappade kontakten lite till och från. Värkarna blev starkare och jag som tyckte det hade gjort ont innan, det var inget mot det här. Tröttheten gjorde sig påmind och tålamodet var som sagt i botten men vi hade en jättemysig barnmorska som stöttade. Jag vankade av och an men kom inte så långt eftersom jag satt fast i CTG:n. Jag hade ett gåbord till hjälp men det hängde jag mest på under värk annars kunde jag stå rätt bra själv. Ryggen gjorde fortfarande djävulskt ont och började komma i sån styrka att det gjorde nästan lika ont mellan värkarna som under värkarna.
Sen fick jag en monstervärk som höll i sig i evigheter, den toppade och började gå ner men aldrig helt utan upp igen och så höll det på så, efter nån minut larmade vi och efter kanske 7 minuter avtog den till slut. Då var värkar så jobbig att vi drog igång med lustgasen. Då var klockan någonstans mellen 08.30 och 9.00.
Under första andetagen med lustgas tvivlade jag på den, kände mig mest snurrig och det började sticka i tungan och jag skulle precis ta bort masken när ryggvärken flöt iväg, sen försvann medvetandet i benen och dem fortsatte vagga av sig själva. Jag kunde slappna av! Äntligen! Barnmorskorna tog in en pilatesboll som dem tyckte jag skulle sitta på men jag kände att nu skulle jag nog kunna ligga ner en stund så då fick jag göra det istället. Sen gick tiden fort för mig, inte för stackars Calle. Jag flöt bort i lustgasen förtrollade värld. Så nu får journalen tala om vad som hände och när för mig kan man inte lita på.
Ungefär 09.15 kollade de hur mycket öppen jag var då var jag öppen 7.5 cm. Det uppfattade jag och dem tyckte det var bra att jag hade öppnat mig mer även om det kunde varit bättre. Jag mumlade tillbaka att jag också tyckte det var bra att det gick åt rätt håll i alla fall. Vid det här laget hade jag börjat blunda och uppfattade folket runt omkring mig som teknade karaktyrer. Väldigt intressant upplevelse.
09.30 sa jag till barnmorskan att jag mådde illa, hon vände sig om för att hämta en kräkpåse och jag häver ur mig världens kaskadspya och spydde ner rubbet, mig själv, sängen, masken till lustgasen, golvet och säkerligen en del av barnmorkan också, skorna fick dem torka av i alla fall. Anledningen till att jag skriver det är för att i all lustgasflum och denna händelse som hämtad ur Scary Movie så insåg jag själv hur illa det var och började fnittra åt mig själv. Sen blev det byte av sängkläder, skjortor och rengöring av masken, dem var skickliga och jag märkte knappt vad dem gjorde.
De frågade mig hur det kändes, mitt svar var som alltid "det gör ont". Ryggen höll på att bli min död så dem föreslog sterila kvaddlar. Det hade jag innan känt mig väldigt skeptisk emot eftersom jag hört att det gör så grymt grymt ont men jag var desperat så jag mummlade fram ett "mm" och nickade med huvudet för att de skulle förstå att jag ville ha det. Vid 09.30 så satte de sprutorna, Calle var glad att jag hade masken för munnen för jag skrek rätt bra. Lustvärken hjälpte mig men gjorde också att jag agerade direkt på känslor och tänkte inte direkt utan skrek rakt ut. Det kändes som ett riktigt kraftigt getingstick fast ännu värre. Hur som helst hjälpte det och en behaglig värme spred sig i ryggslutet, efter det kändes värkarna istället för det onda i ryggen. Nånstans har jag också bytt från att ligga ner till att stå på knä och hänga över huvuddelen på sängen (alltså huvuddelen var upphöjd). När ryggvärken lättade så försvann jag också och drev iväg i en drömvärld.
10.15 var jag öppen 8 cm, det gick framåt men för långsamt. Här kommer jag ihåg att dem tyckte det var bra att vi börja närma oss slutet men de ville sätta in värkstimulerande för att få fart på det. Jag bara höll med väldigt mumlande och var väldigt borta. Från att jag fått lustgasen så hade jag haft den nästan hela tiden med lite syrepaus då och då men alldeles för få. Tydligen, fick jag veta av Calle efter, att bebis hjärtljud gick ner ett tag och då började dem tjata om att jag skulle ta fler syrepauser. Dem talade inte om att hjärtljuden gick ner för mig och nu började ryggen göra ont igen så jag hade svårt att släppa masken. Slutade med att istället för att tjata på mig när jag ändå var lite för borta för att fatta så drog de ner styrkan på lustgasen och satte på mer syre i masken. Det resulterade i att jag började inse hur galet borta jag var! Dem sa åt mig att andas in genom näsan och ut genom munnen, min lustgasfyllda hjärna iscensatte det som muminhuset. "in genom näsan" var taket och "ut genom munnen" så flyttade sig luften genom huset och åkte ut genom en röd dörr. När det gjorde ont så var jag på en äng med röda och gula blommor, blommorna var smärtan. Också det var mumindalen och tror det var ett mumintroll med på ett hörn. Då tänkte jag för mig själv att nu har Calle påverkat mig när jag ser blommor när det gör ont. Tänkte försöka tala om det för honom men började sluddra och insåg att det inte gick men tänkte att jag skulle komma ihåg att berätta det sen.
Barnmorskan kom och sa att hon pratat med doktorn och dem skulle ge värkstimulerande men hon skulle höra med doktorn först. Under den tiden hade jag lagt mig ner igen.
Hon kom och sa att hon pratat med doktorn och sa att vi skulle sätta in värkstimulerande så det hände något. Då hade klockan blivit 10.45 och mitt i alltihop började jag krysta istället. Jag hörde att dem sa att "det låter som om hon krystar" och den andra svarade "ja det gör de", så då undersökte dem och kollade och visst var jag öppen 10 cm och det var dags för att krysta. Så nån värkstimulerande hann vi inte med.
Under krystandet hade jag egentligen ingen lustgas. Masken låg precis brevid ansiktet men jag själv la bort den för att jag kände att jag inte hade det fokuset jag behövde. Kroppen tog över och jag gjorde bara som den sa. Först tog jag i så jag i princip skrek men sen fick jag rådet att lägga kraften på att krysta istället. Vilket jag gjorde. Den smärtan var helt annorlunda, nu kände jag precis vad som hände och det gjorde i princip bara ont där hon var. Det var mycket lättare att fokusera och nu kunde man ju ana slutet på det hela. Det fanns verkligen en uppgift som gick att ta på och jag kunde själv göra något rent konkret. Så den delen var inte så hemsk tyckte jag, det var nog den lättaste delen av förlossningen men hade nog en hel del lustgas kvar i systemet.
Under krystandet höll dem varma handdukar och peppade, Calle höll mig i handen och mest stöttade genom att vara där vilket var precis vad jag sagt åt honom att göra.
11.29 kom hon ut och då kändes det som om det sa plopp och som om det gick svallvågor i magen, jag fick upp henne på magen. Helt udda känsla att helt plötsligt var hon här. Nu kunde jag se igen och andas som vanligt! Calle stod brevid mig och var väldigt rörd, jag var mest helt slut. Men där var hon. Jag anade när jag fick upp henne på magen att det var en tjej, tyckte det såg ut så men orkade inte fråga. Calle läste mina tankar istället och frågade och fick till svar att han skulle kolla efter. Mycket riktigt var det en tjej. Så låg hon där på min mage och jag var helt slut. Calle klippte navelsträngen och vi blev märkta med nummerband. Jag försökte så fort som möjligt försöka berätta för Calle om mina udda "drömmar" och han uppfattade det så där halvt i allt som hände.
Så började dem känne efter moderkakan och efter lite om och men kom den också ut. Då började barnmorskan kolla efter bristningar och bedöva för att sy ihop det. Jag var fortfarande aldeles omtummlad samt väldigt väldigt trött och det mesta som händer här efter är i någon slags dimma men nog kändes det konstigt när dem höll på och sy. När hon äntligen var klar med det var det skiftbyte igen (klockan var då 13) och vi var inne på tredje omgången personal. Jag hade fått drop eftersom jag förlorat mycket blod och jag har ett vagt minne av när dem satte dit kanylen någonstans under förlossningen för hon hade lite problem med det, men bara ett vagt vagt minne. Nu såg jag att jag hade ett stort blåmärke där dem först försökt sätta kanylen och det blev en liten bulle där nu kanylen satt men inget farligt.
Upp och försöka kissa, gick inte så bra så fick lägga mig och fika först för att sen duscha, bort med kanylen. Då satt Calle med den lilla nyfödda. Innan jag fikade så blev hon mätt och vägd, 50 cm och 4160 gram och sen på med en blöja. Jag fikade första och sen tog jag Tuva och Calle fick fika, det var egentligen första tiden som vi hade själva efter att hon föddes och vi kunde prata för att jag var tillräckligt närvarande. Nånstans här har jag ammat också. Sen fick jag duscha och dem sa åt mig att försöka kissa i duschen. Då var klockan 16 någonting och jag hade inte varit på toa sen 8 på morgonen. Det lyckades och tillbaka till sängen. Calle hade redan då konstaterat att det var en Tuva så jag höll med och han hade ju rätt.
BB var i princip fullt och de hade kraftig personalbrist eftersom två avdelningar var ihopslagna till en. Till slut blev vi uppkörda på BB och vid 17-18 hade vi fått ett rum där. Vi befann oss allihopa fortfarande i någon slags chock. Men underbart var det. Vi ringde dem som vi inte hade pratat med, mammorna och närmsta visste om det. Dem ringde vi vid kl 14 innan vi fikade och de andra fick sms men vi ringde mammorna en gång till och resten som skulle ringas.
I slutändan hade jag förlorat 1500 ml blod och vi hade hållt på i vad som kändes i evigheter. Dock hade jag inte jätteont efter, ont så klart men inte ohanterbart. Mest spände det där dem sytt. Som Calle sa det "du kan ju gå normalt, de kan inte dem andra här" med lite skratt i tonen.
så det var det!
Förlossningen sa att det hade kommit igång men att den här första fasen kunde vara lite oregelbundet och dra ut på tiden, det kunde avta till och med. Barnmorskans råd var att försöka vila i den mån det gick. Som tur va så var värkarna inte jättekraftiga. Kraftiga nog att vara ett problem och ont gjorde det men funkade bra ändå.
Dagen fortlöpte utan nån större förändring, vi tog lite promenader för att få luft och för att komma ut, då blev värkarna tätare men så fort vi kom in igen och vilade lite så gick de tillbaka till 10 min. Dagen gick och sent på kvällen gick vi och la oss igen men att sova kunde jag drömma om... Fick kanse tre timmars "sömn" i stil med natten innan, alltså sova tio min för att halvvakna osv. Så gick upp och tittade på tv igen och underhöll mig med det på natten och försökte vila i den mån det gick.
På torsdagmorgon ringde vi förlossningen igen, då sa de att det bara var att vänta men eftersom jag inte fick sova så skulle vi komma in på kvällen om ingen förändring skedde för att ev få hjälp att sova. En bekant till mamma som jobba på förlossningen tipsade också om det fast redan kvällen innan. Tordagen fortsatte som dagen innan, 10 min emellan värkarna och jag började bli rejällt rastlös. Eftersom vi behövde fylla på kylskåpet så åkte vi till maxi, det gick inte fort och Calle fick köra långsamt. Vi gick in en sväng på växtriket och gjorde av med massa pengar. Till en början så funkade det bra, hade så klart värkar och ont men kunde emellan tänka på annat än när nästa skulle komma. Efter ett tag började det göra lite för ont så vi betalade och åkte hem. På kvällen ringde vi förlossningen igen eftersom inget hade hänt och det var vad dem sagt åt oss att göra på morgonen. Den här gången var det inte en lika trevlig barnmorska, hon undrade om jag nog inte kunde sova ändå, ta en värmekudde och två alvedon och försök sova. Värmekudden hade varit i princip konstant varm sen tisdagnatt så den hade jag redan tänkt på. Jag gjorde dock som dem sa och tog två alvedon, min värmekudde och gick och la mig. Calle satt vaken och spelade gitarr och höll ett öga på mig och konstaterade att jag sov inte så bra. Strax innan 2 gav jag upp, då hade jag rejält ont, var helt utmattad och frustrerad över att allt stod still. Eftersom de tidigare samtalet inte varit så vänligt och de kändes som om de inte tog mig på allvar så ringde Calle och talade om läget, vad dem sagts tidigare och slutade med att säga "så jag tänkte bara medela att vi kommer in". Det var samma barnmorska som jag pratat med men den här gången sa hon bara "ni är välkomna". Dem kanske hade väldigt stressigt när jag ringde.
Hur som helst packade vi in och åkte, vi förväntade oss inte att få stanna utan att jag skulle få hjälp att sova. Fast innerst inne önskade vi båda att det var på gång och vi skulle slippa åka hem. Vi kom fram vid halv 3, ringde på klockan och fick komma in. Vi blev visade till ett intagningsrum och blev tillsagda att en barnmorska skulle komma snart. Det gjorde det och det var inte vilken som helst utan en alldeles ny. Hon hade gjort sin praktik i Enköping och jag hade träffat henne två gånger, Calle en. Det var skönt med ett bekant ansikte. Hon kopplade på en CTG och snart både hörde vi och såg bebis hjärtslag. Den andra måste kommit fel på nått sätt (dem hade svårt att få in värkkurvan under hela förlossningen) för det registrerade inte de sammandragningarna jag hade under tiden. Hon kom tillbaka och undersökte, då var jag öppen två-tre cm och livmodertappen borta. Inombords jublade jag! Framsteg, det hade hänt något! Det var på gång och jag hade inte ont i onödan! Vår värsta farhåga var att komma in och få höra att ingenting hänt men så var som tur var inte fallet. Barnmorskan gissade på att det skulle dörja kanske ett dyng sen skulle vi vara inne igen. Vi fick efter att hon kollat med några kollegor med oss tre tabletter hem i en liten kopp. En som skulle ta bort värkarna men inte få dem att avta, hur det hela fungerar vet jag inte, sen fick jag två citodon mot smärtan. Den tabletten är stark, innehåller ett slags morfinpreparat (tror jag det var) och paracetamol. Hela vägen hem höll jag koppen i ett stadigt grep och släppte den knappt med blicken, så rädd var jag om tabletterna. När vi äntligen kom hem var klockan 4, halv 5 på morgonen. Jag tog tabletterna och gick och la mig. Sen sov jag! Äntligen! Var upp på toa en gång men gick inte upp först efter kl 13. Det var så skönt! Eftermiddagen spenderade vi med att åka till apoteket och handla lite och sen till växtriket igen. Värkarna kom tillbaka ungefär kl 13.30 men då var de inte så starka men blev kraftigare allt eftersom. Efter växriket åkte vi hem och forsatte vänta.
Det blev en kväll framför tv:n och bröllopsfixaren, runt kl 20 blev värkarna kraftigare än tidigare i veckan och vi började faktiskt tro på att det till slut skulle komma en bebis. Jag kände att det inte var någon idé att gå och lägga mig så vi satt uppe. TIden gick och värkarna blev starkare och starkare och började göra riktigt riktigt ont. Så jag och Calle satt uppe och klockade och väntade. Värkarna blev tätare och höll i sig över 1 min. Vid omkring 01.30 började jag ge upp då var det 4-5 min mellan värkarna, sista timmen hade de gått från 6 min till 4 min mellan så då kände vi att vi inte ville sitta hemma längre plus att det gjorde så väldigt ont, så vi ringde förlossningen och åkte in vid 02. Eftersom jag var så trött efter veckan så var tålamodet i botten och varje beslut kom utan möjlighet till diskution från min sida.
Vi kom in någon gång efter 02.30. Vi fick vänta ett tag utanför först, antagligen för att det inte fanns något intagningsrum ledigt. Hela väntrummet var fullt med folk, en gravid men som inte skulle föda och typ 5-6 personer till. Så jag stod upp och väntade eftersom sofforna var fulla och inte direkt vågar tränga mig ner. Det tog inte så lång tid i vilket fall och vi fick komma in och CTG kopplades på, och vid 03 kunde barnmorskan gå ut och vi satt och kollade på CTG och småpratade. Inte för att jag pratade så mkt när jag hade värkar men Calle förstod nog mer när han kunde "se" värkarna. Så här nästan ett dygn efter att vi sist var inne så funkade CTG bättre och registrerade värkarna åt rätt håll och vi fick ordentliga utslag. Efter ett tag kom barnmorskan tillbaka och undersökte nu var vi öppna 3-4 cm så lite framåt hade det gått även om det inte gick särskilt fort. Hon frågade om jag hade fått sova, de övervägde om jag skulle få tabletter som dagen innan, låta mig sova och sen köra igång eller om dem skulle köra på och hjälpa till. Hon gick iväg och kom tillbaka sa att de hade gjort i ordning ett rum åt oss och vi blev inskrivna. Då var runt 04.
Jag fick byta om, på med den vackra sjukhuskjortan och närtrosor och binda. Precis som tanterna på jobbet, kändes otroligt snyggt! Barnmorskan tyckte vi skulle försöka vila ett tag innna vi körde igång. Calle var trött och lyckades halvslumra lite i fötöljen och jag försökte ligga ner i sängen. Det var bara att glömma, ligga ner hade jag knappt kunnat på hela veckan mer än när jag var helt utmattad. Så jag försökte halvsitta för att kunna vila men värkarna var så pass kraftiga att det gick inte riktigt utan det slutade med att jag halvsatt på kanten och stod upp och vagga när det gjorde för ont. Efter knappt en halvtimme gav vi upp och larmade på barnmorskan och sa att det inte funkade att vila. Jag fick prova TENS för att hjälpa mot att jag hade så grymt ont i ryggen mellan värkarna. Det var mycket det som gjorde att jag inte kunde ligga ner. TENS :en hjälpte mellan värkarna mot ryggen, tanken var att jag skulle använda den under värkarna också men det var bara obekvämt. Det enda var att plattorna lossnade lite då och då och satte sig i skjortan. Då fick den inte den kontakten den skulle ha vilket gjorde jätteont, konstigt att den gjorde ont när plattorna släppte men så var det i alla fall. Den hade jag ett tag men strax efter kl 06 så tackade vi för den hjälpen och gick vidare.
När vi gav upp TENS:en var jag öppen 5 cm, som sagt det gick inte fort men i alla fall framåt. kl 06.30 satte barnmorskan akupunktur, dels stimulerade det värkarna och fungerar avslappnande. Så jag fick en massa nålar i fötterna och 5 nålar i huvudet. Calle tyckte det såg lite udda ut. Men det hjälpte i vilket fall som helst, framför allt hjälpte det för att kunna slappna av mellan värkarna och nog hjälpte det mot topparna på värkarna också.
Vid 07 blev det skiftbyte för barnmorskorna. Vid 07.25 satte de CTG igen och kollade hur öppen jag var, 5,5 så långsamt men framåt.
08.05 tog dem hål på hinnorna eftersom det inte hände så mycket. Sen satte de en elektrod i huvudet på bebis eftersom CTG:n inte tog upp jättebra hjärtljud utan och tappade kontakten lite till och från. Värkarna blev starkare och jag som tyckte det hade gjort ont innan, det var inget mot det här. Tröttheten gjorde sig påmind och tålamodet var som sagt i botten men vi hade en jättemysig barnmorska som stöttade. Jag vankade av och an men kom inte så långt eftersom jag satt fast i CTG:n. Jag hade ett gåbord till hjälp men det hängde jag mest på under värk annars kunde jag stå rätt bra själv. Ryggen gjorde fortfarande djävulskt ont och började komma i sån styrka att det gjorde nästan lika ont mellan värkarna som under värkarna.
Sen fick jag en monstervärk som höll i sig i evigheter, den toppade och började gå ner men aldrig helt utan upp igen och så höll det på så, efter nån minut larmade vi och efter kanske 7 minuter avtog den till slut. Då var värkar så jobbig att vi drog igång med lustgasen. Då var klockan någonstans mellen 08.30 och 9.00.
Under första andetagen med lustgas tvivlade jag på den, kände mig mest snurrig och det började sticka i tungan och jag skulle precis ta bort masken när ryggvärken flöt iväg, sen försvann medvetandet i benen och dem fortsatte vagga av sig själva. Jag kunde slappna av! Äntligen! Barnmorskorna tog in en pilatesboll som dem tyckte jag skulle sitta på men jag kände att nu skulle jag nog kunna ligga ner en stund så då fick jag göra det istället. Sen gick tiden fort för mig, inte för stackars Calle. Jag flöt bort i lustgasen förtrollade värld. Så nu får journalen tala om vad som hände och när för mig kan man inte lita på.
Ungefär 09.15 kollade de hur mycket öppen jag var då var jag öppen 7.5 cm. Det uppfattade jag och dem tyckte det var bra att jag hade öppnat mig mer även om det kunde varit bättre. Jag mumlade tillbaka att jag också tyckte det var bra att det gick åt rätt håll i alla fall. Vid det här laget hade jag börjat blunda och uppfattade folket runt omkring mig som teknade karaktyrer. Väldigt intressant upplevelse.
09.30 sa jag till barnmorskan att jag mådde illa, hon vände sig om för att hämta en kräkpåse och jag häver ur mig världens kaskadspya och spydde ner rubbet, mig själv, sängen, masken till lustgasen, golvet och säkerligen en del av barnmorkan också, skorna fick dem torka av i alla fall. Anledningen till att jag skriver det är för att i all lustgasflum och denna händelse som hämtad ur Scary Movie så insåg jag själv hur illa det var och började fnittra åt mig själv. Sen blev det byte av sängkläder, skjortor och rengöring av masken, dem var skickliga och jag märkte knappt vad dem gjorde.
De frågade mig hur det kändes, mitt svar var som alltid "det gör ont". Ryggen höll på att bli min död så dem föreslog sterila kvaddlar. Det hade jag innan känt mig väldigt skeptisk emot eftersom jag hört att det gör så grymt grymt ont men jag var desperat så jag mummlade fram ett "mm" och nickade med huvudet för att de skulle förstå att jag ville ha det. Vid 09.30 så satte de sprutorna, Calle var glad att jag hade masken för munnen för jag skrek rätt bra. Lustvärken hjälpte mig men gjorde också att jag agerade direkt på känslor och tänkte inte direkt utan skrek rakt ut. Det kändes som ett riktigt kraftigt getingstick fast ännu värre. Hur som helst hjälpte det och en behaglig värme spred sig i ryggslutet, efter det kändes värkarna istället för det onda i ryggen. Nånstans har jag också bytt från att ligga ner till att stå på knä och hänga över huvuddelen på sängen (alltså huvuddelen var upphöjd). När ryggvärken lättade så försvann jag också och drev iväg i en drömvärld.
10.15 var jag öppen 8 cm, det gick framåt men för långsamt. Här kommer jag ihåg att dem tyckte det var bra att vi börja närma oss slutet men de ville sätta in värkstimulerande för att få fart på det. Jag bara höll med väldigt mumlande och var väldigt borta. Från att jag fått lustgasen så hade jag haft den nästan hela tiden med lite syrepaus då och då men alldeles för få. Tydligen, fick jag veta av Calle efter, att bebis hjärtljud gick ner ett tag och då började dem tjata om att jag skulle ta fler syrepauser. Dem talade inte om att hjärtljuden gick ner för mig och nu började ryggen göra ont igen så jag hade svårt att släppa masken. Slutade med att istället för att tjata på mig när jag ändå var lite för borta för att fatta så drog de ner styrkan på lustgasen och satte på mer syre i masken. Det resulterade i att jag började inse hur galet borta jag var! Dem sa åt mig att andas in genom näsan och ut genom munnen, min lustgasfyllda hjärna iscensatte det som muminhuset. "in genom näsan" var taket och "ut genom munnen" så flyttade sig luften genom huset och åkte ut genom en röd dörr. När det gjorde ont så var jag på en äng med röda och gula blommor, blommorna var smärtan. Också det var mumindalen och tror det var ett mumintroll med på ett hörn. Då tänkte jag för mig själv att nu har Calle påverkat mig när jag ser blommor när det gör ont. Tänkte försöka tala om det för honom men började sluddra och insåg att det inte gick men tänkte att jag skulle komma ihåg att berätta det sen.
Barnmorskan kom och sa att hon pratat med doktorn och dem skulle ge värkstimulerande men hon skulle höra med doktorn först. Under den tiden hade jag lagt mig ner igen.
Hon kom och sa att hon pratat med doktorn och sa att vi skulle sätta in värkstimulerande så det hände något. Då hade klockan blivit 10.45 och mitt i alltihop började jag krysta istället. Jag hörde att dem sa att "det låter som om hon krystar" och den andra svarade "ja det gör de", så då undersökte dem och kollade och visst var jag öppen 10 cm och det var dags för att krysta. Så nån värkstimulerande hann vi inte med.
Under krystandet hade jag egentligen ingen lustgas. Masken låg precis brevid ansiktet men jag själv la bort den för att jag kände att jag inte hade det fokuset jag behövde. Kroppen tog över och jag gjorde bara som den sa. Först tog jag i så jag i princip skrek men sen fick jag rådet att lägga kraften på att krysta istället. Vilket jag gjorde. Den smärtan var helt annorlunda, nu kände jag precis vad som hände och det gjorde i princip bara ont där hon var. Det var mycket lättare att fokusera och nu kunde man ju ana slutet på det hela. Det fanns verkligen en uppgift som gick att ta på och jag kunde själv göra något rent konkret. Så den delen var inte så hemsk tyckte jag, det var nog den lättaste delen av förlossningen men hade nog en hel del lustgas kvar i systemet.
Under krystandet höll dem varma handdukar och peppade, Calle höll mig i handen och mest stöttade genom att vara där vilket var precis vad jag sagt åt honom att göra.
11.29 kom hon ut och då kändes det som om det sa plopp och som om det gick svallvågor i magen, jag fick upp henne på magen. Helt udda känsla att helt plötsligt var hon här. Nu kunde jag se igen och andas som vanligt! Calle stod brevid mig och var väldigt rörd, jag var mest helt slut. Men där var hon. Jag anade när jag fick upp henne på magen att det var en tjej, tyckte det såg ut så men orkade inte fråga. Calle läste mina tankar istället och frågade och fick till svar att han skulle kolla efter. Mycket riktigt var det en tjej. Så låg hon där på min mage och jag var helt slut. Calle klippte navelsträngen och vi blev märkta med nummerband. Jag försökte så fort som möjligt försöka berätta för Calle om mina udda "drömmar" och han uppfattade det så där halvt i allt som hände.
Så började dem känne efter moderkakan och efter lite om och men kom den också ut. Då började barnmorskan kolla efter bristningar och bedöva för att sy ihop det. Jag var fortfarande aldeles omtummlad samt väldigt väldigt trött och det mesta som händer här efter är i någon slags dimma men nog kändes det konstigt när dem höll på och sy. När hon äntligen var klar med det var det skiftbyte igen (klockan var då 13) och vi var inne på tredje omgången personal. Jag hade fått drop eftersom jag förlorat mycket blod och jag har ett vagt minne av när dem satte dit kanylen någonstans under förlossningen för hon hade lite problem med det, men bara ett vagt vagt minne. Nu såg jag att jag hade ett stort blåmärke där dem först försökt sätta kanylen och det blev en liten bulle där nu kanylen satt men inget farligt.
Upp och försöka kissa, gick inte så bra så fick lägga mig och fika först för att sen duscha, bort med kanylen. Då satt Calle med den lilla nyfödda. Innan jag fikade så blev hon mätt och vägd, 50 cm och 4160 gram och sen på med en blöja. Jag fikade första och sen tog jag Tuva och Calle fick fika, det var egentligen första tiden som vi hade själva efter att hon föddes och vi kunde prata för att jag var tillräckligt närvarande. Nånstans här har jag ammat också. Sen fick jag duscha och dem sa åt mig att försöka kissa i duschen. Då var klockan 16 någonting och jag hade inte varit på toa sen 8 på morgonen. Det lyckades och tillbaka till sängen. Calle hade redan då konstaterat att det var en Tuva så jag höll med och han hade ju rätt.
BB var i princip fullt och de hade kraftig personalbrist eftersom två avdelningar var ihopslagna till en. Till slut blev vi uppkörda på BB och vid 17-18 hade vi fått ett rum där. Vi befann oss allihopa fortfarande i någon slags chock. Men underbart var det. Vi ringde dem som vi inte hade pratat med, mammorna och närmsta visste om det. Dem ringde vi vid kl 14 innan vi fikade och de andra fick sms men vi ringde mammorna en gång till och resten som skulle ringas.
I slutändan hade jag förlorat 1500 ml blod och vi hade hållt på i vad som kändes i evigheter. Dock hade jag inte jätteont efter, ont så klart men inte ohanterbart. Mest spände det där dem sytt. Som Calle sa det "du kan ju gå normalt, de kan inte dem andra här" med lite skratt i tonen.
så det var det!
