Bellibell

Imorgon är det en vecka till jag fyller år, i år önskar jag mig en cykel och ett våffeljärn typ :P En trisslott med storvinst skulle inte heller vara fel, det är helt acceptabelt...

Är grymt trött på att tiden inte räcker till som man vill, har en underbar häst som jag givetviss vill ta hand om och hon behöver sin motion. Att ha en snart ettåring gör det dock inte enkelt. Att passa på när hon sover funkar inte, hon sover inte tillräckligt länge helt enkelt. Så måste vänta på att Calle eller nån som kan hjälpa mig med Tuva kommer hem. Calle har jättemycket på jobbet nu, han jobbar 12-timmars dagar varje dag och är lagom pigg när han kommer hem. Det blir en lite ond cirkel, ju senare han kommer hem, ju senare kommer jag hem från stallet  och mindre tid får vi tillsammans men det är väl en sån period nu, var fullt upp förra sommaren också och snart har Calle semester så. Vi mår bra och det är huvudsaken.

Nix dags att ta hand om liten Tuva :D

See ya!

Tuva bara går mer och mer, hon är så söt när hon tultar runt. Hon verkar vara samma typ som mig, en kamin! Så fort det är lite varmt så svettas hon floder! I bilden måste jag ge henne en flaska med kallt vatten att hålla i för att hon ska kunna slappna av och ev sova. Annars börjar hon gråta för att hon blir så varm! Jobbigt för jag vill ju inte att hon ska tycka det är så jobbigt att åka bil! Bilen är ju dessvärre i många fall ett måste eftersom vi bor som vi gör. Dock önskar jag mig bidrag till en cykel när jag fyller år så att jag ska kunna cykla lite här och var! Många ställen går ju faktiskt att cykla till och man slipper parkering :P Får se om Tuva gillar cykelgrejen sen också.

Så så är det :P Matilda önskar sig en cykel :) Och snart är det födelsedagar :)

Hmm lalallalaa... Ne nog med flum! See ya!

Men som de flesta säger så såg brudparet lite stela ut i kyrkan men lite kärare ut i kortegen sen, de var kanske nervösa. Det var betydligt mer känsla i det svenska bröllopet. Ändå ska det engelska vara mer "familjärt" eftersom det inte är den direkta tronföljären som gifter sig. Fast bröllop är alltid härligt och så även detta med gosskörer och riktiga träd inne i kyrkan ;)

Det är BCC som filmar och de mesta av det som är på tv är den engelska kungafamiljen och de andra kungligheterna från resten av världen råkar smita in lite här och var men är verkligen inte prioriterade. VIlket jag förstår också för jag menar engelsmänen vill väl se sin kungfamilj det är ju resten av världen som vill se sina kungligheter :P Jag har för mig att engelsmänen inte ens kom på kronprinsessbröllopet så då borde de kunna filma vårt kronprinsesspar lite tycker jag :P men så är jag ju svensk också... Sen är det väl lite så också att engelska kungahuset är kända för att hålla sig lite för sig själva.... Men vad vet jag ;)

Men fint är det med bröllop och sitter nog kvar är framför tv:n ett tag till...

Googla lite så hittar ni nog bilder ;)

Efter ett tag blev situationen ohållbar och calle ringde sjukvårdsupplysningen, i samma veva började jag kräkas av smärta. Lättade lite på det vedervärdiga trycket som jag hade runt hela bröstkorgen, men ont som aldrig förr hade jag ändå (och då menar jag att  jag ALDRIG haft så ont förrut och då har jag fött barn!) Det blev till att ringa mor och far som kom över och tog Tuva medan jag och Calle åkte till akuten. Kräktes en gång till på vägen dit och en gång där inne, det var som tur var en lugn kväll så vi fick komma in i ett rum ganska snabbt. Av någon dum anledning åkte vi till Enköping, trots att jag vet att det är så dumt. Som rutin gör det alltid graviditetstest, framför allt om man kommer in med ont i magen och efter en stund kom en doktor och talade om för oss att vi var gravida "WHAT?!?!" tänkte jag och Calle. Hur i helskotta skulle det gått till?! Hon fortsatte fråga om jag hade haft mens och jo det hade jag ju för bara några dagar sen, de fråga om vi använde skydd och så vidare samtidigt som jag låg där och bara kunde klämma ur mig enstaka ord för jag hade så ont. Så förhör på det i vad som kändes i en evighet. Sen börja de äntligen undesöka mig i alla fall, om jag hade ont innan MY GOOD! De klämde och kände, så klart, och jag kunde inte ens skrika för det gjorde så ont. Synen försvann och jag trodde jag skulle upplösas i molekyler.

De konstaterade att jag nog hade ett gallstensanfall och det fanns det ju en spruta mot MEN den kunde jag inte få om jag var gravid så då skulle de höra sig för och fundera hur de skulle göra. Efter vad som återigen kändes som en evighet och jag låg där och vred och vände mig och enbart konstentrerade mig på att fortsätta andas eftersom det också gjorde så ont.  TILLSLUT kom äntligen doktorn tillbaka och talade om för oss att vi inte alls var gravida utan att den som fyllt i provresultatet hade "wait for it"--- kryssat i fel ruta! Han beklagade och hoppades att vi inte hade försökt länge eller att vi blivit jätteglada för vår "graviditet". Eftersom vi inte vill ha fler barn just nu utan vill hinna fixa färdigt huset, jag ska plugga och är rätt nöjda med livet som det är nu så var vi inte jätteledsna över det beskedet men seriöst så ska det inte kunna gå till. Nu kunde jag ju till slut få min spruta, MER än TVÅ TIMMAR efter att vi kom in, EN TIMME efter att de sagt att det var gallstensanfall. Det låter kanske inte som jättelång tid  men när man har så ont känns det som hundra år. Sista timmen jag fick vänta var ju pga "att nån kryssat i fel ruta" kunde strypt någon men kristen som jag är lät jag bli. Fick tillslut sprutan och efter en halvtimme var smärtan borta och efter en timme mådde jag som vanligt, trött men inte mycket mer. Då var klockan alltså fem på morgonen. Doktorerna kom in och fråga hur jag mådde och jag mådde ju bra.