Veckans äventyr!
Är det någon här? Nja, den här veckan har det varit tomt med inlägg. Anledning är mycket att jag i tisdagskväll fick väldigt ont i magen, haft lite så förrut och tänkte att det går nog över men istället blev det bara värre. Kunde inte sova och framåt tolv ett på natten kunde jag bara ligga på vänster sida och hade ändå så ont att jag inte kunde röra mig, försökte jag lägga mig på höger sida så svartna det för ögonen.
Efter ett tag blev situationen ohållbar och calle ringde sjukvårdsupplysningen, i samma veva började jag kräkas av smärta. Lättade lite på det vedervärdiga trycket som jag hade runt hela bröstkorgen, men ont som aldrig förr hade jag ändå (och då menar jag att jag ALDRIG haft så ont förrut och då har jag fött barn!) Det blev till att ringa mor och far som kom över och tog Tuva medan jag och Calle åkte till akuten. Kräktes en gång till på vägen dit och en gång där inne, det var som tur var en lugn kväll så vi fick komma in i ett rum ganska snabbt. Av någon dum anledning åkte vi till Enköping, trots att jag vet att det är så dumt. Som rutin gör det alltid graviditetstest, framför allt om man kommer in med ont i magen och efter en stund kom en doktor och talade om för oss att vi var gravida "WHAT?!?!" tänkte jag och Calle. Hur i helskotta skulle det gått till?! Hon fortsatte fråga om jag hade haft mens och jo det hade jag ju för bara några dagar sen, de fråga om vi använde skydd och så vidare samtidigt som jag låg där och bara kunde klämma ur mig enstaka ord för jag hade så ont. Så förhör på det i vad som kändes i en evighet. Sen börja de äntligen undesöka mig i alla fall, om jag hade ont innan MY GOOD! De klämde och kände, så klart, och jag kunde inte ens skrika för det gjorde så ont. Synen försvann och jag trodde jag skulle upplösas i molekyler.
De konstaterade att jag nog hade ett gallstensanfall och det fanns det ju en spruta mot MEN den kunde jag inte få om jag var gravid så då skulle de höra sig för och fundera hur de skulle göra. Efter vad som återigen kändes som en evighet och jag låg där och vred och vände mig och enbart konstentrerade mig på att fortsätta andas eftersom det också gjorde så ont. TILLSLUT kom äntligen doktorn tillbaka och talade om för oss att vi inte alls var gravida utan att den som fyllt i provresultatet hade "wait for it"--- kryssat i fel ruta! Han beklagade och hoppades att vi inte hade försökt länge eller att vi blivit jätteglada för vår "graviditet". Eftersom vi inte vill ha fler barn just nu utan vill hinna fixa färdigt huset, jag ska plugga och är rätt nöjda med livet som det är nu så var vi inte jätteledsna över det beskedet men seriöst så ska det inte kunna gå till. Nu kunde jag ju till slut få min spruta, MER än TVÅ TIMMAR efter att vi kom in, EN TIMME efter att de sagt att det var gallstensanfall. Det låter kanske inte som jättelång tid men när man har så ont känns det som hundra år. Sista timmen jag fick vänta var ju pga "att nån kryssat i fel ruta" kunde strypt någon men kristen som jag är lät jag bli. Fick tillslut sprutan och efter en halvtimme var smärtan borta och efter en timme mådde jag som vanligt, trött men inte mycket mer. Då var klockan alltså fem på morgonen. Doktorerna kom in och fråga hur jag mådde och jag mådde ju bra.
Dagarna efter har jag haft migrän så blev inget distriktsårsmöte för mig utan blev hemma. Idag mår jag bra, rädd för att få ett till anfall men hoppas slippa och har medicin hemma som jag hoppas hjälper i såna fall. Men som sagt, föda barn släng dig i väggen!
Efter ett tag blev situationen ohållbar och calle ringde sjukvårdsupplysningen, i samma veva började jag kräkas av smärta. Lättade lite på det vedervärdiga trycket som jag hade runt hela bröstkorgen, men ont som aldrig förr hade jag ändå (och då menar jag att jag ALDRIG haft så ont förrut och då har jag fött barn!) Det blev till att ringa mor och far som kom över och tog Tuva medan jag och Calle åkte till akuten. Kräktes en gång till på vägen dit och en gång där inne, det var som tur var en lugn kväll så vi fick komma in i ett rum ganska snabbt. Av någon dum anledning åkte vi till Enköping, trots att jag vet att det är så dumt. Som rutin gör det alltid graviditetstest, framför allt om man kommer in med ont i magen och efter en stund kom en doktor och talade om för oss att vi var gravida "WHAT?!?!" tänkte jag och Calle. Hur i helskotta skulle det gått till?! Hon fortsatte fråga om jag hade haft mens och jo det hade jag ju för bara några dagar sen, de fråga om vi använde skydd och så vidare samtidigt som jag låg där och bara kunde klämma ur mig enstaka ord för jag hade så ont. Så förhör på det i vad som kändes i en evighet. Sen börja de äntligen undesöka mig i alla fall, om jag hade ont innan MY GOOD! De klämde och kände, så klart, och jag kunde inte ens skrika för det gjorde så ont. Synen försvann och jag trodde jag skulle upplösas i molekyler.
De konstaterade att jag nog hade ett gallstensanfall och det fanns det ju en spruta mot MEN den kunde jag inte få om jag var gravid så då skulle de höra sig för och fundera hur de skulle göra. Efter vad som återigen kändes som en evighet och jag låg där och vred och vände mig och enbart konstentrerade mig på att fortsätta andas eftersom det också gjorde så ont. TILLSLUT kom äntligen doktorn tillbaka och talade om för oss att vi inte alls var gravida utan att den som fyllt i provresultatet hade "wait for it"--- kryssat i fel ruta! Han beklagade och hoppades att vi inte hade försökt länge eller att vi blivit jätteglada för vår "graviditet". Eftersom vi inte vill ha fler barn just nu utan vill hinna fixa färdigt huset, jag ska plugga och är rätt nöjda med livet som det är nu så var vi inte jätteledsna över det beskedet men seriöst så ska det inte kunna gå till. Nu kunde jag ju till slut få min spruta, MER än TVÅ TIMMAR efter att vi kom in, EN TIMME efter att de sagt att det var gallstensanfall. Det låter kanske inte som jättelång tid men när man har så ont känns det som hundra år. Sista timmen jag fick vänta var ju pga "att nån kryssat i fel ruta" kunde strypt någon men kristen som jag är lät jag bli. Fick tillslut sprutan och efter en halvtimme var smärtan borta och efter en timme mådde jag som vanligt, trött men inte mycket mer. Då var klockan alltså fem på morgonen. Doktorerna kom in och fråga hur jag mådde och jag mådde ju bra.
Dagarna efter har jag haft migrän så blev inget distriktsårsmöte för mig utan blev hemma. Idag mår jag bra, rädd för att få ett till anfall men hoppas slippa och har medicin hemma som jag hoppas hjälper i såna fall. Men som sagt, föda barn släng dig i väggen!
Kommentarer
Postat av: Madele
Men jösses vilken pers du varit med om! vad arg man blir när de har kryssat i FEL ruta! Amatörer!!!! Gahhh!! Tänk om det skulle vara så att ni försökt i flera år att få barn. Det där ska inte få hända!!
Kram och hoppas du mår bra nu <3
Trackback
