The one and only
Man kan nog egentligen säga att en av min första och största kärlek är denna guldklump. Vi har delat så många minnen, både roliga och mindre roliga och vi har verkligen inte bara varit vänner genom åren. Men är det inte så att den man älskar är också den som man blir mest arg på?
Jag var 14 år när han kom, vi hade Akilles och Isak då hemma i hagen. Akilles var Attilas lillebror och i viss mån hos oss pga Attila. Mamma hade några år tidigare sett honom och vi hade tittat på honom, jag kommer inte ens ihåg det tror inte ens jag var nio år då. Det slutade med en foderponny till mig istället. Några år senare såg mamma att Attila inte var såld genom resultat från en utställning och hon ringde upp ägaren. Hon hade bestämts sig för att inte sälja Atte utan ha kvar honom men däremot var hans lillebror Akilles till salu, vi åkte dit och tittade. Jag kastades upp på Attila, var jag kanske tio då, och han lufsade pigg och framåt men ändå tryggt med mig genom skogen. Mamma och Magda gick bakom med Akilles. "Han hittar" sa hon och det är klart han gjorde, vad stor jag tyckte han var!
Vi köpte Akilles, då var han tio månader. Vilket betyder att Attila var 2,5- 3 år. Vi fortsatte så klart ha kontakt med Magda, hon och Attila stod uppstallade på nynäs en period och det var efter det som han hamnade hos oss. Hon blev gravid och ville låna ut Attila på foder. Mamma behövde nog inte tänka länge och på påsken kom Magda hemkörandes med honom till oss, han var då 6 år. Med var också hans medryttare Frida. Hon var ett år äldre än mig.
Så stod han där i hagen med Akilles och Isak och det finns inget vackrare än två haflinger i solen en vår. Det tog inte lång tid innan han hade skrämt livet ur mig med en tur genom skogen i full galopp och ska jag vara ärlig är jag fortfarande mer spänd än jag borde vara när jag rider ut oavsett vilken häst jag rider. Ju äldre jag blev ju mer roligt hade vi. Tiden då jag gick på gymnasiet var vår bästa. Vi åkte på fältävlans läger, allt började funka och vi var helt ihopridna, jag tänkte och han gjorde, om vi var på humör vill säga. Visa dagar gick ingenting, Nada Zero!
Sen kom vårt fall, ridklasserna, domaren tyckte han gick ojämt så vi fick utgå. Det blev strömsholm och undersökningar, kotan behandlades för det var nog något där. Att vetrinären inte alls lyssnade på vad vi sa och skrev fel saker i journalen visste vi inte då. Han fick vila, hoppade ut hagar och väsnades och var otålig, kotan blev inte bättre, behandlades igen, mer vila ingen skillnad, tappade mer muskler fort runt mer. Promenara honom, tjohopp ja, det var ju kul tyckte han. Han bantades och bantades och visst blev han fin men omusklad. Vetrinären som behandlat honom slutade och självaste chefvetrinären tog över hans fall. Då upptäckte vi att hon inte alls hört vad vi sa, att det stod helt fel i journalen om varför vi var där men det hon kom fram till var väl rätt. Han gick orent (inte halt) och markerade på böjprov i ena kotan. Den nya vetrinären började fundera om kotan i själva verket var ett resultat av något annat och det blev röntgen av knäna. Mycket riktigt fanns själva problemet där. Pålagringar. Att han stått i vila och tappat alla muskler hade ju inte direkt hjälpt. Musklerna hade hållt ihop det hela och han hade kunnat haft dem pålagringarna den föl i princip. Vi fick åka hem och träna att lyfta knäna i djupsnö och över bommar. Återbesök igen, ingen skillnad och nu var det bästa alternativet operation, vetrinären trodde det skulle kunan bli riktigt bra. Försäkringsbolaget var väl inte helt på en operation på en häst som var försäkrad för 30 000. Vetrinären pratade med Agria och det slutade med att han skulle få sin operation. Han blev opererad och en lång väg tillbaka började. Jag han fylla 18 och var medryttare på ett halvblod, det är ju inte riktigt detsamma som egen och vi strötittade efter en stor häst och så dök hon upp, Sommarr och vi blev med stor häst. Inte så genomtänkt kanske. Någonstans hade vi gett upp hoppet om att Attila någonsin skulle kunna funka igen och om han gjorde det så var han fortfarande D-ponny och jag över 18. Jag ville ju tävla, i alla fall lite.
Han blev sakta men säkert bättre, och vi började fundera "nu då?" Beslutet blev att låna ut honom på foder, svårt men så blev det. Vi var knappast särskilt bra fodervärdar, efter den långa sjukperioden var det svårare än vi trodde att släppa taget. Till sommaren kom han hem igen. Jag ville verkligen men tiden fanns inte hur mkt jag än ville till båda. Attila fick det kortare strået och hamnade hos sin uppfödare (vi visste att hon var intresserad av att köpa tillbaka honom annars vet jag inte om han hade blivit kvar eller inte) Han blev i alla fall såld till sin uppfödare och där är vi nu fast några år senare och han är till salu igen. Det är en man som tar mycket tid men som är så underbar och när det funkar så är det tankeöverföring.
Jag har aldrig upplevt sånt samspel mellan en häst och ryttare som med honom, Sommarr är underbar men tankeläsning är liksom något vi aldrig kommit till. Sjukt nära men inte riktigt. Med Attila tog vi tre steg och så visste man om det var värt att jobba hårt eller om man lite smidigt skulle undvika situationer som skulle kräva en fight. Han visste var han hade mig och jag visste precis vart jag hade honom. Jag ställde honom på gräset, släppte grimskaftet och om han försökte äta räckte det med att harkla sig så tog han upp huvudet och väntade snällt. När han var sjuk och grymt understimulerad funkade det där med gräset inte så bra dock....
Frågan är om jag verkligen någonsin släppt honom, han kommer ju alltid vara Atte Fnatte och det är alltid den känslan som vi hade som jag eftersträvar när jag rider. Och visst skulle jag kunna ta honom nu men frågan är om man har tiden som han kräver för att må bra. Han behöver jobba, han är gjord för att jobba. När han får jobba och man är lugn så går han lungt. Men det krävs jobb och frågan är om inte Attila är och borde förbli ett avslutad kapitel, minnena är antagligen bäst som minnen och skulle man försöka uppnå dem igen skulle det kanske bara bli fel, en dröm som man kanske inte uppnår eller så gör man, frågan är om man ska chansa. Det är huvudet som pratar. Hjärtat säger bara en sak, " det är Attila". Han är unik och det finns ingen som är som honom.
De här bilderna togs precis innan han såldes.
Jag var 14 år när han kom, vi hade Akilles och Isak då hemma i hagen. Akilles var Attilas lillebror och i viss mån hos oss pga Attila. Mamma hade några år tidigare sett honom och vi hade tittat på honom, jag kommer inte ens ihåg det tror inte ens jag var nio år då. Det slutade med en foderponny till mig istället. Några år senare såg mamma att Attila inte var såld genom resultat från en utställning och hon ringde upp ägaren. Hon hade bestämts sig för att inte sälja Atte utan ha kvar honom men däremot var hans lillebror Akilles till salu, vi åkte dit och tittade. Jag kastades upp på Attila, var jag kanske tio då, och han lufsade pigg och framåt men ändå tryggt med mig genom skogen. Mamma och Magda gick bakom med Akilles. "Han hittar" sa hon och det är klart han gjorde, vad stor jag tyckte han var!
Vi köpte Akilles, då var han tio månader. Vilket betyder att Attila var 2,5- 3 år. Vi fortsatte så klart ha kontakt med Magda, hon och Attila stod uppstallade på nynäs en period och det var efter det som han hamnade hos oss. Hon blev gravid och ville låna ut Attila på foder. Mamma behövde nog inte tänka länge och på påsken kom Magda hemkörandes med honom till oss, han var då 6 år. Med var också hans medryttare Frida. Hon var ett år äldre än mig.
Så stod han där i hagen med Akilles och Isak och det finns inget vackrare än två haflinger i solen en vår. Det tog inte lång tid innan han hade skrämt livet ur mig med en tur genom skogen i full galopp och ska jag vara ärlig är jag fortfarande mer spänd än jag borde vara när jag rider ut oavsett vilken häst jag rider. Ju äldre jag blev ju mer roligt hade vi. Tiden då jag gick på gymnasiet var vår bästa. Vi åkte på fältävlans läger, allt började funka och vi var helt ihopridna, jag tänkte och han gjorde, om vi var på humör vill säga. Visa dagar gick ingenting, Nada Zero!
Sen kom vårt fall, ridklasserna, domaren tyckte han gick ojämt så vi fick utgå. Det blev strömsholm och undersökningar, kotan behandlades för det var nog något där. Att vetrinären inte alls lyssnade på vad vi sa och skrev fel saker i journalen visste vi inte då. Han fick vila, hoppade ut hagar och väsnades och var otålig, kotan blev inte bättre, behandlades igen, mer vila ingen skillnad, tappade mer muskler fort runt mer. Promenara honom, tjohopp ja, det var ju kul tyckte han. Han bantades och bantades och visst blev han fin men omusklad. Vetrinären som behandlat honom slutade och självaste chefvetrinären tog över hans fall. Då upptäckte vi att hon inte alls hört vad vi sa, att det stod helt fel i journalen om varför vi var där men det hon kom fram till var väl rätt. Han gick orent (inte halt) och markerade på böjprov i ena kotan. Den nya vetrinären började fundera om kotan i själva verket var ett resultat av något annat och det blev röntgen av knäna. Mycket riktigt fanns själva problemet där. Pålagringar. Att han stått i vila och tappat alla muskler hade ju inte direkt hjälpt. Musklerna hade hållt ihop det hela och han hade kunnat haft dem pålagringarna den föl i princip. Vi fick åka hem och träna att lyfta knäna i djupsnö och över bommar. Återbesök igen, ingen skillnad och nu var det bästa alternativet operation, vetrinären trodde det skulle kunan bli riktigt bra. Försäkringsbolaget var väl inte helt på en operation på en häst som var försäkrad för 30 000. Vetrinären pratade med Agria och det slutade med att han skulle få sin operation. Han blev opererad och en lång väg tillbaka började. Jag han fylla 18 och var medryttare på ett halvblod, det är ju inte riktigt detsamma som egen och vi strötittade efter en stor häst och så dök hon upp, Sommarr och vi blev med stor häst. Inte så genomtänkt kanske. Någonstans hade vi gett upp hoppet om att Attila någonsin skulle kunna funka igen och om han gjorde det så var han fortfarande D-ponny och jag över 18. Jag ville ju tävla, i alla fall lite.
Han blev sakta men säkert bättre, och vi började fundera "nu då?" Beslutet blev att låna ut honom på foder, svårt men så blev det. Vi var knappast särskilt bra fodervärdar, efter den långa sjukperioden var det svårare än vi trodde att släppa taget. Till sommaren kom han hem igen. Jag ville verkligen men tiden fanns inte hur mkt jag än ville till båda. Attila fick det kortare strået och hamnade hos sin uppfödare (vi visste att hon var intresserad av att köpa tillbaka honom annars vet jag inte om han hade blivit kvar eller inte) Han blev i alla fall såld till sin uppfödare och där är vi nu fast några år senare och han är till salu igen. Det är en man som tar mycket tid men som är så underbar och när det funkar så är det tankeöverföring.
Jag har aldrig upplevt sånt samspel mellan en häst och ryttare som med honom, Sommarr är underbar men tankeläsning är liksom något vi aldrig kommit till. Sjukt nära men inte riktigt. Med Attila tog vi tre steg och så visste man om det var värt att jobba hårt eller om man lite smidigt skulle undvika situationer som skulle kräva en fight. Han visste var han hade mig och jag visste precis vart jag hade honom. Jag ställde honom på gräset, släppte grimskaftet och om han försökte äta räckte det med att harkla sig så tog han upp huvudet och väntade snällt. När han var sjuk och grymt understimulerad funkade det där med gräset inte så bra dock....
Frågan är om jag verkligen någonsin släppt honom, han kommer ju alltid vara Atte Fnatte och det är alltid den känslan som vi hade som jag eftersträvar när jag rider. Och visst skulle jag kunna ta honom nu men frågan är om man har tiden som han kräver för att må bra. Han behöver jobba, han är gjord för att jobba. När han får jobba och man är lugn så går han lungt. Men det krävs jobb och frågan är om inte Attila är och borde förbli ett avslutad kapitel, minnena är antagligen bäst som minnen och skulle man försöka uppnå dem igen skulle det kanske bara bli fel, en dröm som man kanske inte uppnår eller så gör man, frågan är om man ska chansa. Det är huvudet som pratar. Hjärtat säger bara en sak, " det är Attila". Han är unik och det finns ingen som är som honom.
De här bilderna togs precis innan han såldes.
"Letting go is just another way to say I allways love you so"
Kommentarer
Trackback
