En kanin

För ett par år sen nu så fick jag hem en lite rädd hårig kaninunge och jag döpte henne till Betty och kallade henne för Bettan. Hon döptes efter Betty i Flintstone, har haft en Pebbels och en Bam-Bam innan Betty. Betty var en efterlängtad lejonhuvud liten dam.
Bettan var inte en särskilt sällskaplig kanin, hon ville inte bli kelad med och bli lyft ville hon inte veta av. Jag fick nöja mig med att sitta och prata med henne och hon glodde skeptiskt på mig hela tiden.

En gång i september månad fick Betty tre små ungar, en stor och två lite mindre, deras pappa hette Kalle så ungarna fick heta Knatte, Fnatte och Tjatte. Knatte var minst, Fnatte var störst och var därför lite mer fnattig än de andra i början. Tjatte vissade sig senare vara en hona men hon kallades Tjatte och Tjatta tills hon flyttade till sin nya ägare, min kompis. Knatte behöll jag och Fnatte flyttade till en arbetskamrats son. Knatte blev den mest sociala kanin jag jag haft och en riktig kompis.

För ca 2 år sedan rymde Bettan, gemensama krafter i grannskapet försökte ALLT för att få tag i henne men ingenting funkade. Vi försökte omringa henne, lura henne locka in henne i buren, fånga henne med hov, ja vi försökte verkligen ALLT. Hon ville inte bli fångad helt enkelt. Bettan mådde bättre än aldrig förr! Hon fick mer päls, blev rundare, fick en ordentlig haka och såg allmänt gladare ut! Jag såg på henne redan innan hon rymde att hon inte mådde särskilt bra i buren, åt dåligt och tappade päls. Vi fortsatte ställa mat och vatten i buren men hon var sällan där och åt.

Vintern kom och massor av snö. Vi såg inte till Bettan och tänkte att nu är hon nog borta, hon hade inte rört maten i buren. När våren kom så kom också Bettan fram, rund och go med massor av päls. Hon levde livet under sommaren och njöt av friheten och höst och vinter kom igen. Jag tror vi alla kommer har den här vintern färskt i minnet och jag tänkte återigen att nu är hon nog borta med tanke på all snö och kyla.

Idag när jag matade hästarna, vem tror ni inte sitter i solen på gräset under hamoken om inte lilla Bettan! Rund go och njuter!

En del kaniner verkar ha den där överlevnads instinkten inbyggd. Bettan är ändå 5 år men lever lycklig i sin frihet hemma i dungen. Nångång kommer hon försvinna men då har hon i alla fall fått levt lycklig precis som hon vill, fri.

Bettan innan hon rymde


Tre ninisbebisar, Knatte är den suddiga, Fnatte den med rumpan hit och tjatte i hörnet!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0