Bellibell

Det händer så mycket! Hon är så stark i kroppen, hon sitter själv, hon vill stå så fort man håller i henne, hon står på alla fyra, hon satte sig halvt idag men benen fastnade lite på vägen (helt ärligt tror jag inte hon riktigt menade att försöka sätta sig) Hon ålar sig bakåt i en rasande fart och har börjat åla sig framåt också. Hon vänder sig till mage i sängen och ålar runt. När hon låg i våran säng och Calle åkt till jobbet vaknade jag av att hon var på väg ut från kanten (vilket hon alrdig lyckades med som tur va!!). Det händer mycket alltså! Från att inte kunna förflytta sig far hon runt så man aldrig vet vart hon är!

Det är så underbart härligt och hon är så envis!! Vill hon så gör hon! Men är det inte tillräckligt intressant i längden då struntar hon i det. Jag fruktar för att hon kommer bli som jag var när jag var liten men jag är ju älskad så hur hemsk som helst kan jag inte varit. Hon är oftast glad nästan alltid men när det slår om då kommer det både åska och blixtrar och det är bara att vänta ut och vara där. Hon är helt enkelt undebar!