Bellibell

Det är var det har tagit att glömma hur dåligt jag mådde under graviditeten. Under 40 veckor mådde jag bra sammanlagt ca 5 veckor. Jag mådde inte jättedåligt de första 5 veckorna men tillräckligt dåligt för att jag skulle ta ett graviditetstest. Jag var trött, illamående och mådde allmänt dåligt, efter vecka 10 började jag få kräkdagar (då spenderade jag hela dagen på soffan och toan där jag bara kräktes galla) och gjorde det fram till vecka 20 även om det avtog ca vecka 18. Mellan vecka 20 och 25 så fick jag uppleva dem där "levande" veckorna. Jag var glad, magen  var stor och fin men inte i vägen eller för stor, jag mådde inte illa hela tiden, jag hade ork och det var underbart att vara gravid. Sen samlade jag på mig mer vätska, jag blev så stor att jag inte kunde röra mig. Jag fick knappt på mig strumporna, det var ett gympapass, benet måste runt magen men inte för långt bort för då nådde jag inte. Jag kunde inte göra lätta vardagssaker som att plocka upp saker från golvet, ta på mig skor, luta mig framåt för att ta något från bordet när jag satt i soffan, magen var ALLTID i vägen. Ända gången jag mådde bra var när jag satt i soffan, Tuva sparkade och jag bara njöt, vilket var kanske tio minuter om dagen om hon hade en vaken dag (hon var ju så lugn) När jag inte mådde dåligt eller hade ont så var jag konstant oroligt att hon inte mådde bra eftersom hon mest sov. Humöret var totalt KAOS, jag var så arg och ledsen hela tiden. Jag blev en riktigt negativ människa som bara såg hur allt gick fel och ingenting funkade eller blev som man tänkt.