Bellibell

Huvudvärk och sockersug, bra kombo? nope, men nu har jag ätit lite god glass så nu ska det nog ge sig med sockersuget i alla fall. Till det blir det massa vatten, också gott! :D

Annars är jag trött på folk som hela tiden snackar, som talar om för mina kompisar även fast de knappt känner mig att det är bäst att ta avstånd för jag "ändå inte kommer ha tid sen", trött på att folk tar avstånd för att jag "ändå inte kommer ha tid sen", det värmer. För jag menar varför skulle jag vilja har sällskap av mina bästa kompisar när jag nu ska sitta hemma själv med bebis medan Calle jobbar. Nej, jag kanske inte kommer åka på spontan bilsemester till haparanda eller något galet i den stilen. Inte det vi brukar göra hela tiden heller, oftast sitter vi någonstans och fikar och snackar en massa, jag har väldigt svårt att föreställa mig att jag inte kommer vilja äta eller prata för att jag får barn. Jag som aldrig stått ut med att vara själv och glo på mina väggar mer än någon dag varför skulle jag klara det resten av livet nu?

Självklart räknar jag med förändringar, de är en del av livet. Förändring måste man välkomna för den kommer sig vara sig man vill eller inte. Mitt liv är inte i närheten av vad det var för 3 år sen och tacksam är jag för det. Visa saker följer en genom förändringarna och visa personer står vid ens sida genom förändringarna. För alla genomgår vi förändringar (även om visa kanske inte ser dem :P)

Förr var vi ute hela nätterna, för vad gjorde det om vi inte kom hem i tid? Mamma var oftast nöjd bara hon visste om man kom hem eller inte.  Sen skaffade vi pojkvänner och blev dessutom sambos med dem. Det fanns nu en anledning att åka hem. Nu vill man åka hem för man har någon att dela kvällen med, någon som väntar på en där hemma. Nu är vi inte så ofta ute hela nätterna, vi passar på när pojkarna är borta. Framförallt s¨å har vi snälla pojkar som låter oss vara borta :P

Jag tänker att man får ta en dag i taget och se hur det hela ter sig. Jag har inte räknat med att bli asocial och någon ensam varg för då kommer jag gå under. Jag hade tänkt mig en lugn och skön sommar med fika stunder precis som vanligt. Nästan som vanligt, bebis får ju följa med. Och man kan ju alltid sitta här och fika ;) Jag kan ju råka ha ärenden till staden och fylla på bilen med folk ;P

Kanske kan det handla om snarare en rädsla än en övertygelse om att jag inte kommer ha tid. Därför tror jag fortfarande att det är dem som kommer stå vid min sida, de kommer vara mina brudtärnor och dem kommer få hedersplats på dopet. Dem har stått vid min sida genom de senaste åren och sett mina sämsta och bästa sidor och trots det till och med stått kvar. Jag har valt mina kompisar, jag vill vara kompis med dem av en anledning och det är inte slumpen som  är den anledningen.

SÅ! Nu har jag skrivit av mig lite... Gravida och deras hormoner alltså ;P Ne, nu ska jag itne hålla på så för jag skriver det jag känner. Jag är inte arg eller upprörd utan helt ärligt är jag bara trött... Så läs det inte argt.... Ta mig med en nypa salt när jag skriver flum men ta mig också på allvar när jag är allvarlig...

See ya!