Lite förtydligande
Kände att det blev lite flummigt inlägg igår, hände en del under tiden jag skrev.
Jag har ingenting emot att vara själv hemma, jag är inte rädd för att vara hemma själv men jag klarar det bara inte hela tiden. Varje dag, varje vecka, varje månad. DÅ kommer jag gå under och kommer inte må bra i mig själv. Jag njuter av de dagar jag är själv, att få vara asocial är riktigt skönt ibland!
Jag menar inte att jag vill fara runt varje dag med en liten stackars bebis. Jag menar att jag inte ser ett problem att sitta och fika nån gång i veckan som vi gör nu.
Jag vet att det kommer komma dagar då man är trött, sliten och inte alls vill träffa någon.
Jag vet också att det kommer komma dagar då det kommer vara viktigt att få dela mina gamla minnen från förr, dagar då mina kompisar är otroligt viktiga och dagar som kommer vara tuffa, hårda och ledsna. De dagarna behöver jag mina kompisar, de som förstår mig, som känner mig och som har delat så många viktiga år av mitt liv. Som har varit en del i allt, från att träffa Calle till där vi står idag, som kommer vara mina brudtärnor och som jag älskar av hela mitt hjärta!
Jag vet också att jag är otroligt lycklig! Jag har de bästa! Jag har vänner som verkligen sett mina absolut sämsta och värsta dagar och sidor, som har delat de lyckligaste och bästa av dagar. De finns alltid där för mig och jag alltid där för dem! Jag tänker inte låta dem försvinna! Dem är en del av det här! De är sånna kompisar som känner till allt det jag döljer för andra. De känner till mina största skönhetsfläckar och mina sorligaste tankar. Dem är en del av mig och den jag blivit för dem har alltid varit där.
Det jag egentligen försöker säga är att jag blir ledsen av att mina kompisar tror att de kommer betyda mindre för mig, vännskap mäts inte i tid. Jag är verkligen inte felfri, det kan båda jag och dem intyga. Jag är bara rädd att bli bortvald för de tror att de betyder mindre för mig än förr.
Igår var en dag då jag var ledsen och rädd över vad jag hört folk säga, hört att de säger en sak och tänker en annan. Jag säger det igen och kommer fortsätta säga det; visst blir det förändring men ni är mina bästa kompisar och inget kommer ändra det. Jag vill fortfarande träffa er och ni kommer behövas! Ni är dem som jag kan dela allt med och så även det här! Vi ser vad som händer och tar dagen som den kommer... Jag älskar er...
Egentligen är det kanske fel forum att prata om det här men nånstans ska det ju ut. Det viktiga som man måste läsa i det här är att jag älskar de bästa!
See ya!
