varning! om illamående ;)
Pratade med en kompis som åkt på magsjuka, hon klagade över hur jobbigt det var att kräkas. Jag svarade att det verkligen inte är kul, det om något vet jag. Hennes svar på det var att även om det var jobbigt så hade det nog varit lättare för mig eftersom jag var gravid. Jag höll inte riktigt med.
Nu när det gått kanske två månader sen det började gå över, det värsta i alla fall, så tänker jag inte så ofta på det. Jag får påminna min själv om hur det var, första tanken är att "det var väl inte så farligt" men riktigt så var det ju inte. En gång i veckan så spydde jag ca 2 dagar i sträck ungefär 1 gång i timmen, 1 gång i halvtimmen. Det var riktigt jobbigt. Jag fick inte i mig nått annat än lite vätska, som i och för sig kom upp igen men lite fick man nog ha kvar. De dagar jag inte spydde så mådde jag grymt illa, så jag trodde att jag skulle spy. Hela tiden i flera veckors tid. Många sa "ja men tänk framåt, det är ju för en bra sak" och nu i efterhand tycker jag så klart det var värt det men just då? nej verkligen inte.
Det var inte så att jag varje gång jag hade huvudet i toastolen tänkte att jag var gravid. Jag försökte se det positivt men det fanns inte ork till det. Jag hade inte ens ork att kräkas utan kroppen tog hand om det där själv. Jag tog mig till toan, sen skötte kroppen resten. När man varit igång ett dygn och knappt sovit så går kroppen på automatik, man är inte medveten om vad som händer.
Självklart är det värt det nu i efterhand men då när man är full med gravidhormoner är det fruktansvärt. Kändes som om det aldrig skulle ta slut och som om det var det värsta jag varit med om. Vilket det var, har nog bara mått så dåligt en gång innan och då fick jag åka till akuten.
Det värsta var törsten och hungern. Jag var ju en sån som var grymt hungrig i början av graviditeten. Jag drömde om mat och vatten. Jag var så törstig och torr i munnen men kunde knappt dricka. Efter nån vecka lärde ajg mig att dricka ändå, det tjänade jag på. I slutet blev det så att jag valde mat efter vad som smakade minst illa att spy! usch usch usch!
Nä under de dygnen jag spydde var jag knappt människa, lite morgon illamående nuför tiden är inget! Det är skönt att det är över och det är skönt att man förstränger det. Konstigt hur man lyckas men lyckas det gör man!
See ya!
Nu när det gått kanske två månader sen det började gå över, det värsta i alla fall, så tänker jag inte så ofta på det. Jag får påminna min själv om hur det var, första tanken är att "det var väl inte så farligt" men riktigt så var det ju inte. En gång i veckan så spydde jag ca 2 dagar i sträck ungefär 1 gång i timmen, 1 gång i halvtimmen. Det var riktigt jobbigt. Jag fick inte i mig nått annat än lite vätska, som i och för sig kom upp igen men lite fick man nog ha kvar. De dagar jag inte spydde så mådde jag grymt illa, så jag trodde att jag skulle spy. Hela tiden i flera veckors tid. Många sa "ja men tänk framåt, det är ju för en bra sak" och nu i efterhand tycker jag så klart det var värt det men just då? nej verkligen inte.
Det var inte så att jag varje gång jag hade huvudet i toastolen tänkte att jag var gravid. Jag försökte se det positivt men det fanns inte ork till det. Jag hade inte ens ork att kräkas utan kroppen tog hand om det där själv. Jag tog mig till toan, sen skötte kroppen resten. När man varit igång ett dygn och knappt sovit så går kroppen på automatik, man är inte medveten om vad som händer.
Självklart är det värt det nu i efterhand men då när man är full med gravidhormoner är det fruktansvärt. Kändes som om det aldrig skulle ta slut och som om det var det värsta jag varit med om. Vilket det var, har nog bara mått så dåligt en gång innan och då fick jag åka till akuten.
Det värsta var törsten och hungern. Jag var ju en sån som var grymt hungrig i början av graviditeten. Jag drömde om mat och vatten. Jag var så törstig och torr i munnen men kunde knappt dricka. Efter nån vecka lärde ajg mig att dricka ändå, det tjänade jag på. I slutet blev det så att jag valde mat efter vad som smakade minst illa att spy! usch usch usch!
Nä under de dygnen jag spydde var jag knappt människa, lite morgon illamående nuför tiden är inget! Det är skönt att det är över och det är skönt att man förstränger det. Konstigt hur man lyckas men lyckas det gör man!
See ya!
Kommentarer
Trackback
