Bellibell

Nu har jag försökt mms in bilder varje dag men det funkar inte alls så nu lägger jag upp dem ;P



Lite dålig bil ja men i alla fall...
En bild från i tisdags så då borde det vara v32+2 eller något sånt.

Idag blir det städning och plockande för att få lite ordning här hemma.  Känner mig inte alls pepp att städa men vad kan man göra, det städar ju inte av sig själv :P

Idag är det fredag vilket betyder ledigt och sovmorgon! Ända till kl 09. Hade vart upp på toa en gång på morgonen och vid nio tyckte skrållan att livet inte alls va roligt utan att nu borde vi gå upp. Vi myste dock 20 minuter eller så innan vi faktistk gick upp.

Igår var det föräldrautbildning, den här gången handlade det om amning, om relationen när amn blir tre och om BVC och den nya bebisen. Eftermiddagen blev lång, mycket sitta och lite luft... Men det är intressant, bara jobbigt att försöka hänga med.

Återigen var jag yngst, kanske inte så oväntat men så var det, Calle var nog yngsta killen tror ja. Ändå känns det som om vi är lugnare inför allt som kommer, inte lugnare än alla men ju äldre de verkar vara ju mer ångest inför det hela. Klart att vi, jag och Calle, också är oroliga att något ska gå fel och all den där andra oron som hör till, klart man är spänd och nervös men det är någon skillnad på hur man ställer frågor och tar till sig sakerna. De litar inte alls på det som sägs och de svar som de får.

Kan det vara så att man möts så olika av omgivningen beroende på ålder att det påverkar ens inställning. Att när man är yngre räknar folk med att man ska fråga om hjälp, ta mer hjälp och uppmuntrar att be om hjälp. Får man samma bemötande om man är 35+?

Eller räknar omgivningen med att man är så pass vuxen när man är 35 och äldre att man har mer i baggaget för att klara av det, en fastare bild av vem man är och man har redan hittat sin "plats" i livet. Man formas inte på samma sätt av livet som när man är 22. 

Är man 22 ligger livet framför och man är under "utformning", man är inte redan placerad i ett fack utan alla möjligheter ligger framför. Det är det här med att bli mamma som placerar en i ett fack och ger en sin "plats" i livet. Inte att bli mamma ska passa in med den man redan är och där man redan är i livet. Antar att det kan vara mer press när man är äldre. Att folk räknar eller antar att man ska göra eller hantera saker på ett visst sätt och identifierar det med vart man är i livet och vilken roll man har. Kanske har man den synen på sig själv också.

Svårt att säga och det här är ju bara jag som tänker högt så lägg ingen vikt vid det. Mest att jag försöker hantera det faktum att någon som är mellan 12-15 år äldre än mig kan vara så mycket mer osäkra i den situation som vi båda befinner oss i. Man tror väl att "visdom" ska komma med åren men det är nog inte alls det som det hela handlar om, inte i det här fallet i alla fall... Det handlar nog mer hur man ser sig själv och hur pass väl man känner sig själv.  Det handlar ju inte om tid eller år utan snarare erfarenheter och hänelser skulle jag tro. Det betyder ju verkligen inte att jag ser mig själv som bättre än de här äldre mammorna. Vi är lika nya för det här och kommer bli bra mammor allihopa, olika antagligen men bra och kommer alltid göra det som är bäst för vårt barn.  Men vi har nog olika syner på oss själva och det som kommer.

Nä städa kanske, eller kanske ära vore något...

See ya!