Tankarna far...
Vissa stunder kan man tänka på annat och glömma det som händer. Det beror bland annat på att allt som skett inte hänt på ett sånt sätt att jag ständigt möter det. Det smyger sig på ibland och då blir det jobbigt. I vissa situationer stöter man på det och då brister det.
Allt det som hänt är inget jag kan göra något åt. Det är saker som händer utan att man vet varför. Det som hände idag var väntat och det är inte det faktum att det hände som gör att jag är ledsen, det var dags. Även om man vet det och inte ens blev förvånad över att det hände nu så känns det, så klart. Det är nästan en lättnad att det hände så man slipper väntandet och för hennes skull också, det var dags nu.
Samtidigt var det en helt ny upplevelse för mig och det krockade med en annan upplevelse. Jag höll på att skriva att jag önskade att det inte hade hänt men det är bara delvis sant. Självklart önskar jag för de inblanades skull att det hade hänt men nånstans hoppas jag på att allt har en mening och även om det har varit svårt för mig med så är jag en erfarenhet rikare och det gör mig till en starkare människa.
Jag har tur, runt omkring mig finns det människor som bryr sig, som vill och kan lyssna. Jag är inte ensam. Det finns många som stälelr upp men den som kan förstå bäst är den jag delar det med. Bara vi två kan förstå helt och hållet. Alla andra är ändå viktiga på ett annat sätt, när man måste berätta om vad som hänt.
Jag har en grund att stå på som gör att jag orkar bryta ihop och ge upp för tillfället så jag sen kan klättra upp igen. Det som är när något händer är att livet fortsätter till stor del som innan, så ibland måste man ta en paus och känna efter vad som händer och verkligen låta sig göra det för då kan man sedan gå vidare men först måste det ut. Inte bort, det är något man bär med sig och formar den man blir men det måste ut. Det går inte att hålla det inom det inom sig och trycka ner det, till slut brister det och då blir slaget mer än dubbelt så hårt.
Jag är en erfarenhet rikare och den ska jag ta med mig resten av livet och den är en del av mig och kommer alltid vara det. Stegen går framåt och leendet finns inte långt borta. Aldrig ska jag glömma, det vill jag inte. Framåt är det som vägen går och framåt ska jag gå men ibland ska jag öppna min ryggsäck och titta på vad jag tar med mig.
Jag ska följa vägen framåt i min egen takt och med mig ska jag alltid ha det förflutna som guide.
Allt det som hänt är inget jag kan göra något åt. Det är saker som händer utan att man vet varför. Det som hände idag var väntat och det är inte det faktum att det hände som gör att jag är ledsen, det var dags. Även om man vet det och inte ens blev förvånad över att det hände nu så känns det, så klart. Det är nästan en lättnad att det hände så man slipper väntandet och för hennes skull också, det var dags nu.
Samtidigt var det en helt ny upplevelse för mig och det krockade med en annan upplevelse. Jag höll på att skriva att jag önskade att det inte hade hänt men det är bara delvis sant. Självklart önskar jag för de inblanades skull att det hade hänt men nånstans hoppas jag på att allt har en mening och även om det har varit svårt för mig med så är jag en erfarenhet rikare och det gör mig till en starkare människa.
Jag har tur, runt omkring mig finns det människor som bryr sig, som vill och kan lyssna. Jag är inte ensam. Det finns många som stälelr upp men den som kan förstå bäst är den jag delar det med. Bara vi två kan förstå helt och hållet. Alla andra är ändå viktiga på ett annat sätt, när man måste berätta om vad som hänt.
Jag har en grund att stå på som gör att jag orkar bryta ihop och ge upp för tillfället så jag sen kan klättra upp igen. Det som är när något händer är att livet fortsätter till stor del som innan, så ibland måste man ta en paus och känna efter vad som händer och verkligen låta sig göra det för då kan man sedan gå vidare men först måste det ut. Inte bort, det är något man bär med sig och formar den man blir men det måste ut. Det går inte att hålla det inom det inom sig och trycka ner det, till slut brister det och då blir slaget mer än dubbelt så hårt.
Jag är en erfarenhet rikare och den ska jag ta med mig resten av livet och den är en del av mig och kommer alltid vara det. Stegen går framåt och leendet finns inte långt borta. Aldrig ska jag glömma, det vill jag inte. Framåt är det som vägen går och framåt ska jag gå men ibland ska jag öppna min ryggsäck och titta på vad jag tar med mig.
Jag ska följa vägen framåt i min egen takt och med mig ska jag alltid ha det förflutna som guide.
Kommentarer
Trackback
