Hur mår du?
Hur kommer det sig att svaret på den frågan varierar så beronde på vem som frågar. Även om man mår piss och bara vill bryta ihop, skrika, gråta och bara slå nått riktigt hårt. Man vill springa tills man spyr och glömma att man existerar, ändå svarar man lite snällt och tyst att "jo de e bra" eller "jo de e lite sådär men inget farligt".
Vilken dum fråga om man inte ens kan svara ärligt, en artighetsfras man säger utan att igentligen bry sig. Frågan ställer man för att man ska och svaret ska vara att det är bra. Inte vill någon man bara träffar på veta allt. De enda man svarar ärligt till är de nära kompisarna men de behöver aldrig fråga. Visst kan det vara så att en bekant faktiskt frågar och vill veta men det är inte alltid att man själv kan eller vill svara att "det är skit". Om jag vill berätta att jag mår dåligt så säger jag det.
Fast ändå vill man att nån ska fråga, man vill tro att de som frågar faktiskt bryr sig och att jag faktiskt finns och den här personen vill veta hur det är. Dock när man ställer frågan ska man också vara bered på att svaret kanske inte är som man vill höra. Kanske räcker det med att " nä det är inte så bra faktiskt", behöver kanske inte säga mer. Och det lilla hjälper, jag vet inte. Kanske är den här dumma och artighetsfrasen den viktigaste som finns i ett möte, om man menar det. Eller?
- Hur mår du?
- Dåligt, det är skit rent utsagt.
