Bellibell

Som vanligt när man klagar på att det inte händer något så händer det ;)

Jag och Skolsta drev som vanligt runt i nattens döda stad när vi tröttnade och begav oss ut mot landet. Efter kort överlägning så kom vi fram till att bege oss till en av de många platser som finns runt omkring oss. När vi kom dit så konstaterade vi först att det var större än vi trodde, vi har vart här många gånger förr men aldrig riktigt tänkt på det. Vi åker igenom hela stället och hittar ett ställe att vända på för att inte hamna helt ute i ingenstans. Väl tillbaka bestämmer vi oss för att leta lite efter folk vi vet bor här. Det är nu ödet bestämmer sig för att spela oss ett spratt! När vi så fint åker runt så får jag lite rätt som det är syn på en bil som jag så väl känner igen...

När man sitter i en bil och åker förbi ett hus (och vänder så man igetligen åker förbi det två gånger) kl 23 på kvällen är oddsen för att personen som bor där precis ska komma in i rummet se oss i två små röda sekunder och dessutom känna igen sig ganska liten! Det var dock det som hände! På vägen tillbaka så tittar jag lite försynt på huset och vem ser jag inte komma in i det ända rummet som lysser och få syn på oss innan vi försvinner vidare! Jo vem om inte mister själv! Oddsen borde vart på vår sida men tydligen inte!  Tänk att det alltid är så att när man inte vill bli sedd så blir man det.  Slutade med att vi fick byta chaufför för jag blev så flummig.  Om jag vet att han såg oss? Jo då, det tog nån minut men sen fanns det ett frågande sms i min inkorg om jag möjligtvis var ute och åkte bil...

Livet har sina små finurliga vägar ibland ;D