Din hand...
När dagen känns som mest fel och mest värdelös kan man möta en vän som lägger en vänlig hand på axeln och frågar hur det igentligen är. Det är då man uppskatar frågan, när den som frågar verkligen vill ha ett svar.
Ibland smyger sig den känslan på att ingen igentligen bryr sig och allt blir verkligen bara fel. När dem som betyder mest är dem man vill gömma sig för och känner sig bortgjord inför när man skäms inför dem, vem vänder man sig till då? När den personen som då är perfekt lagom nära men inte för nära träder fram som en räddade ängel och helt enkelt frågar hur det är, när nån bryr sig! (DU) Då hittade jag balansen igen. Idag var du min ängel...
(Jag är inte ett barn, jag tänker inte som ett barn. Jag inser att jag måste ta ansvar för mina handlingar. Jag vet att det är jag som får stå till svars, men inte inför dig utan inför mig själv. Jag har ett eget samvete, ett som du har gett mig. Nu måste du lita på att jag själv kan hitta min väg och sätta min ena fot framför den andra. Som det är nu kan vi inte hålla på, det är ohållbart. Jag behövet utrymme att andas och finnas själv. Jag är inte längre ett barn, jag behöver inte hålla din hand. Jag behöver se att din hand finns inom räckhåll ifall allt brister, så att jag vet att den finns där men nu är det dags att släppa.)
Jag håller på att tappa balansen, något har hänt. Jag vet inte vad men nu är det dags, för vad? Jag vet inte men det är dags... Jag tror att bubblan har spruckigt men att jag fortfarande är fast, Allt känns meningslöst och det finns ingen mening i det stora hela. Det finns ingen fast punkt, den lilla som finns är så temporär och jag är på väg härifrån. Jag vet inte vad det är jag vill men jag vet att jag måste bort härifrån, inte sen utan nu.
Verkligheten börjar komma läskigt nära nu. 
Den vänliga handen lugnar sinnet, orden värmer men tankarna vilar bara...
